- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Middagsmåltid. — Ragu på varjehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O bed, o bed!» sade jag gråtande, »bed blott med ett
rätt sinne... Gud förbarmar sig — ger den rena viljan
kraft»...
»Gud?» sade den blinda med en dyster röst. »O värld,
— som jag ej mera ser — sol, som ej mera lyser mitt
öga, du talar om en Gud! Hjärta, eviga oro! i dina slag
ljuder hans namn! Samvete, bestraffarinna! — du
förkunnar hämnarn... Kärlekseld, du liv av mitt liv! i
dina lågor anar jag ditt eviga ursprung... Men ljusa
ängel — du Tro — som skulle visa mig min Gud — dig
känner jag ej. Jag har tidigt nedstigit i tvivlens
avgrund. Jag nekar intet — men jag tror intet. Jag ser
— mörkret allena!»
»Och Försonarens klarhet! Och den korsfästes
strålande gloria? — och Jesus?» frågade jag med förvåning
och fasa.
Den blinda teg en stund med ett uttryck av bittert
vemod och sade sedan:
»Jag läste en gång om en syn eller dröm [1] — och mången
gång uppstiger dess spökgestalt förskräckande och
hemsk i mitt inre.
Mitt uti natten sprungo, skakade av osynliga
händer, en kyrkas portar upp. En mängd av hemska skuggor
skockade sig omkring altaret, och deras bröst allena
flämtade och rörde sig häftigt. Barnen vilade ännu stilla
i sina gravar.
Då steg från högre orter ned på altaret en strålande
skepnad, ädel, upphöjd, och som bar stämpeln av en
outplånlig smärta. De döda utropade: ’O Kristus! gives
det ingen Gud?’ Han svarade: ’Det gives ingen.’ Alla
skuggorna började häftigt darra och Kristus fortfor så:
’Jag har genomgått världarna, jag har höjt mig över
solarna och även där gives det ingen Gud. Jag har
stigit fram till skapelsens yttersta gränser, jag har
skådat ner i avgrunden, och jag har utropat: Fader, var är
du? Men jag har blott hört regnet, som nedföll, droppe
efter droppe, i djupet, och den eviga stormen, som
ingen ordning styr, har ensamt svarat mig. Jag upplyfte
sedan mina ögon mot himlens valv — och fann
där blott ett rum, mörkt, tomt, utan gräns. Evigheten
vilade på kaos och gnagde det, och förtärde sig
långsamt själv. Förnyen edra bittra, sönderslitande
klagorop och förskingren er, ty allt är förbi.’ De tröstlösa
skuggorna försvunno. Snart var kyrkan tom, men på
en gång — förskräckliga syn! — framskyndade de döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
