- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Kornetten. Kornetten. Kornetten
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- Kornetten. Kornetten. Kornetten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som en pil for han nedför den. Den var mörk och
trång, vände och vände. Redan vände det sig runt
omkring i kornettens huvud, då äntligen hans fötter
träffade fast land. Han stod i en liten mörk förstuga.
Från en på glänt stående järndörr blinkade en ljus
strimma fram. Kornetten gick även genom denna dorr.
Från ett mitt emot beläget fönster, bevarat med tjocka
järnstörar, lyste en matt och nedgående höstsol in och
sken på det lilla valvrummets vitgrå kala stenmurar.
Kornetten befann sig i ett fängelse? Nej, i ett skafferi.
Kornetten sökte efter en utgång. Det var väl i den
lilla förstugan en dörr mitt emot valvdörren, men den
skulle öppnas med nyckel, och ingen nyckel fanns.
Kornetten sökte och sökte — förgäves. Han satte sig på en
brödlår i valvet, befriade sig från schal och slöja och
hörde med hugnad huru den vilda jakten därovanför
sorlade förbi och sökande hans spår drev omkring i
avlägsnare trakter. Likväl hördes den alltid nära nog för
att hindra kornetten att åter tåga upp. Olycklig, harmfull,
trött, förbittrad på hela världen, stirrade han nästan
tanklös rakt framför sig. Ett fat med bakelser,
överlevor av en pastej, av kalvstek och vinbärskräm,
stående i solskenet på ett bord, mötte vänligt och
vinkande hans blickar.
Kornetten erfor en besynnerlig rörelse. Mitt uti sin
förtvivlan, plågad av tusen kvalfulla tankar, kände han
— hunger!
Arma mänskliga natur! O människa, skapelsens
krona! Stoftets stoftkung! Är det himmel eller helvete,
som välver inom ditt bröst? — Äta måste du dock! En
minut ängel, en annan djur! Arma mänskliga natur!
Och tvärtom:
Lyckliga mänskliga natur! Lyckliga tvåhet, som
allena bibehåller varelsens enhet. Djuret tröstar anden,
anden djuret, och så allena kan människan leva.
Kornetten levde, var hungrig, såg mat — och dröjde
ej länge att därmed tillfredsställa sin hunger. Pastejen
fick sätta till sin färs och sin fågelfyllning.
Förlåten, förlåten, unga läsarinnor! Jag vet... en
älskare, en romanhjälte i synnerhet, borde ej vara så
prosaisk, så jordisk... och vår hjälte är kanske i fara
att förlora allt ert hulda deltagande. Men betänken,
betänken, ljuva varelser, som leven av rosendoft och känslor,
han var karl och värre — kornett. Han hade gjort en
lång ritt och ingen bit ätit på hela dagen. Betänken
det!
Men passar det sig att på det viset äta ur andras
skafferier?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
