- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
- On this page / på denna sida
- Senare avdelningen
- »Klä vitt! Klä vitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var du så undergiven, så mild, så vänlig, så god! Du
grät — men sade, tröstande, åt deltagande vänner: »Tro
mig, det är ej så svårt!» O, då förstod man att det
finnes tröster, dem jorden ej ger. Och då du, sökande
att skingra din smärta sade: »Jag vill ej genom min
sorg oroa honom», vem kunde tvivla på, att han, vars
sällhet du, på andra sidan om graven, ännu sökte att
vårda, var nära dig och omgav dig ännu med sin kärlek,
och stärkte och tröstade dig.
»Och syntes henne en ängel av himlen och styrkte
henne.»
Tåliga lidande, hell eder! I uppenbaren Guds rike på
jorden och visen oss vägen till himlen. Ur törnekransen
på edra huvuden se vi eviga rosor uppspira.
Men jag återvänder till den tröstlösa moder, som
olyckans första, oväntade slag överväldigade. Hon
hämtade sig — för att genomgå en lång prövotid ty
länge vacklade hennes älskling mellan liv och död. Hon
själv saknade styrka och rådighet att rätt vårda honom.
Hade ej Helena varit, hade ej översten varit, och hade
(skam till sägandes) icke jag varit, så... men nu voro
vi alla, och därför (och genom Guds nåd) blev kornetten
— vid liv.
I tider av sorg och betryck förena sig själarna. När
yttre olyckor storma in på oss, då sluta vi oss till
varandra, och det är merendels vattnade av smärtans
tårar, som vänskapens och tillgivenhetens skönaste
blommor uppväxa. Inom familjen utplånar merendels
en gemensam olycka alla små stridigheter och
misshälligheter för att på en punkt förena alla sinnen, alla
intressen. Det är i synnerhet då döden hotar en älskad
medlem, som alla missljud inom familjekretsen tystna,
som blott harmoniska, om än sorgliga känslor röra alla
hjärtan, stämma alla tankar och bilda en fridens
vallmokrans, i vilkens sköte den älskade sjuklingen vilar.
Efter kornett Karls händelse och under loppet av
hans sjukdom var allt obehag, all spänning inom
familjen H. försvunnen: all omsorg, alla känslor, alla
tankar förenade sig omkring honom, och då hans liv var
utom fara, då han började tillfriskna — o huru livligt
kände man ej, hur högt man älskade varandra — och
hade ett så obeskrivligt behov av att göra varandra
lyckliga — huru fruktade man ej att på något vis
förmörka den klarnande himlen.
Det var innerligt rörande att se... men jag begriper
ej, vad som kommer åt mig i dag att vilja vara så hjärtans
rörande — och ha mina läsare att gråta, både åt
min sorg och åt min glädje — såsom fölle ej onödiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
