- On this page / på denna sida
- Sista upptåget
- On this page / på denna sida
- Sista upptåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och blickar. Familjen H., från vilken jag nu nära i ett
års tid varit skild, kom i denna stund mig så nära, att
jag tyckte mig kunna tala vid dess älskvärda medlemmar,
fråga dem, huru allt stod till inom deras hem —
om de voro lyckliga, om de ännu kommo ihåg mig? — Ja
— om? Ty jag hade på lång tid ej fått från dem minsta
hågkomsttecken, ingen rad, intet ord. En barnsligt
ängslig känsla av att vara glömd — att dock ej rätt
tillhöra någon — att för varelser, dem man högaktar och
älskar, dock vara så litet — så intet — intog för ett
ögonblick mitt hjärta. Jag måste gråta — och, med
näsduken för mina ögon, satt jag ännu, då prostinnan
Bult, som från gården hade sett mig i fönstret, kom in.
Hon frågade allvarligt, såsom den där vill ha reda på
saken, och jag erkände ödmjukt min svaghet. Hon
förebrådde mig den med eftertryck, förmanade och
kysste mig med moderlig ömhet samt bad mig att genast
gå till sängs, och för hennes skull bevara en, redan
under längre tid, avtagande hälsa.
Hon lämnade mig — men jag lydde ej ännu, slog
eld, tände mitt ljus och satte mig att skriva moral
— till mig själv. Jag hörde därunder klockan slå
tolv och halv ett. Då blev det på en gång buller i huset,
och strax därefter sprang någon uppför trappan, som
gick till mitt rum. Min dörr gick sakta upp — och
änkefru prostinnan Bobina Bult, i nattmössa och
tofflor, med sitt sängtäcke över axlarna, stod där med
glädjestrålande ögon — och ett tjockt brev i handen, som
hon räckte mig: »Från H:s! Från H:s!» viskade hon.
»Jag tänkte ej vänta längre på stadsbudet, men just som
jag skulle lägga mig, hörde jag det komma. Jag hade
en aning! God natt! God natt! Gud give dig glädje!»
Och borta var fru Bobina Bult.
Jag fick glädje. Julies brev var, som följer;
»Den 13 augusti 1830.
Det är en liten prästfru, som skriver till dig. Sedan
två månader är jag ej mera Julie H., utan Julie L. Jag
har ej haft mod att skriva förr. Jag har varit yr i
huvudet och hjärtängslig en tid bortåt. Orsaker: först
den förskräckliga vördnad jag hade för min kära man,
— ja — jag visste verkligen en tid ej huru jag skulle
bära mig åt med min beundran för professor L., känslan
av min underlägsenhet och min dyrbara egenkärlek,
som ej ville låta på något villkor Julie H. komma
hos mig — hur skall jag säga? — i vanpris. Och sedan
— den välsignade lanthushållningen! — kor och får och
ägg och smör och mjölk m. m. och en syndaflod av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
