Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XXIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•212
cn gammal qvinna duger i krigstider; men att lemna Slottet
Tillietudlem, när fiendens svärd är draget för att döda honom
— den ringaste ryttare som ännu burit Konungens färger skulle
oj få det, än mindre min unga Lörd Evandale. Det är ej vårt
hus som bör fördraga en sådan smälek. Tillietudlems Borg har
blifvit för mycket hedrad genom hans helgade —"
Hon afbröts här af Majorens inträde.
"Vi ha’ tagit en fånge, min bästa onkel," sade Edith —
"en särad fånge, och han önskar rymma ifrån oss. Ni måste
hjelpa oss att qvarhålla honom med våld."
"Lörd Evandale?" utropade veteranen. "Jag är lika glad
som då jag fick min första fullmakt. Claverhouse nämnde att
ni var dödad eller åtminstone saknad."
"Jag skulle blifvit dödad om ej en af edra vänner varit,"
sade Lörd Evandale med rörelse, i det han fästade sina ögon
på golfvet, liksom han önskat undvika att se det intryck, som
hvad han ärnade säga skulle komma att göra på Miss
Bellenden. "Jag var utan häst och försvarslös, och svärdet var
lyf-tadt för att affärda mig, då unga Mr Morton, fången som ni
lade er ut för i går morse, på det ädelmodigaste sätt trädde
emellan, och räddade mitt lif samt förskaffade mig medel att
undkomma."
Sedan han yttrat detta, öfvervann en pinsam nyfikenhet
hans första beslut. Han upplyftade sina ögon och trodde sig i
rodnaden på Ediths kind och glansen i hennes öga kunna läsa
glädje öfver att höra sin älskares räddning och frihet, samt
triumf öfver att han ej stått efter Lörd Evandale i ädelmod.
Sådana voro också hennes känslor, men de voro äfven blandade
med beundran öfver den ädla öppenhet hvarmed Lörd
Evandale skyndat att intyga en gynnad rivals förtjenst samt erkänna
en förbindelse, hvari han, efter all sannolikhet, hellre skulle
velat stå till hvilken annan person som helst i verlden.
Major Bellenden, som ej skulle varseblifvit någondera
partens sinnesrörelse, äfven om den varit mycket ögonskenligare,
nöjde sig med att säga, — "Eftersom Henry Morton har
inflytande öfver de skurkarna, fägnar det mig att han användt
det på detta sätt; men jag hoppas att han skall göra sig dem
qvitt så fort han kan. Jag kan ej heller betvifla det. Jag
känner hans grundsatser och vet att han afskyr deras rotvälska och
skrymteri. Jag har hört honom tusen gånger skratta åt den gamla
Presbyterianska skälmen Poundtexfs pedanteri, som efter att i
så många år tillgodonjutit regeringens tillåtelse att bibehålla sitt
embete, nu vid första upplopp visat sig i sin sanna gestalt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
