Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Iakttagelser af nyttiga färger bland djur och växter - Nyttiga och icke nyttiga färger - Skyddande öfverensstämmelse med omgifningens allmänna färgton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organismerna uppenbarligen finns färger, som ej kunna vara
af nytta som sådana. Blodet är rödt, gallan grön, fettet
hvitt eller brandgult, somliga fiskars skelett är grönt, en
viss nordisk alg är röd (“röda snön“), många hattsvampar
äro lifligt färgade samt de allra flesta fanerogama växters
bladdelar gröna (af klorofyll). Det kan mycket väl hända,
att vetenskapen kommer att stanna vid slutsatsen, att
dessa färger existera af ingen annan anledning än den, att
de äro nödvändiga egenskaper hos vissa, fysiologiskt
oumbärliga, kemiska föreningar. Detta varnar oss att inskränka
våra iakttagelser till de färgförhållanden bland djur och
växter, hvilka — tack vare sådana omständigheter som,
att färgerna äro anordnade i vissa mönster, att de på ett
i ögonen fallande sätt öfverensstämma med omgifningens
färgtoner eller att de synnerligt skarpt afsticka mot
närstående arters färgteckningar o. s. v. — gifva oss starka
skäl att förmoda, att färgämnena existera på organismen för
att gifva denna ett visst utseende och af intet annat skäl.
Skyddande öfverensstämmelse med omgifningens
allmänna färgton. Djur, som nästan ständigt lefva bland snö
och is, äro skyddade mot upptäckt därigenom, att de äro
mer eller mindre fullständigt hvita, såsom till exempel
isbjörnen, den grönländska haren, den grönländska falken,
snösparfven och fjällugglan. Däremot äro de djur, hvilka
bebo trakter, som äro fria från snö under sommaren,
föränderliga; det vill säga, de äro blott hvita om vintern och
hafva om sommaren färgtoner, som på skyddande sätt
öfverensstämma med växtlighetens eller den nakna markens.
Hit höra fjällräfven, nordharen, lekatten och ripan. Hvad
de djur beträffa, hvilka utgöra undantag från denna regel,
kan man merändels bevisa, att de äro värksamt skyddade
på andra sätt. Sobeln bibehåller sin präktiga bruna färg
under hela den sibiriska vintern, men uppehåller sig, när
snön täcker marken, i barrträdens grenar, hvarest han
lefver af frön och fåglar. Äfven myskoxen är ett
fullkomligt arktiskt djur, som är mörkbrunt hela året om;
det lefver emellertid i små hjordar och har däri ett skydd
mot rofdjur. Den präktigt svarta korpen förekommer lika
långt norrut som någon känd fågel och ändrar ej färg.
Förklaringen torde böra sökas dels däri, att han är en
kraftig, oförfärad fågel, som ej behöfver dölja sig för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
