Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Teorin om det naturliga urvalet samt dess tillämpning på våra iakttagelser öfver organismernas nyttiga färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
å
i
EE
4
tf
4
4
ä
H
I
FREE FEET ESPRESSO IPS ET SEE VE FI EVS VOSS VIS TG EUR Dj PANT
20 FÄRGERNAS BETYDELSE I DJUR- OCH VÄXT VÄRLDEN.
utan städse i någon, ofta i ganska ansenlig grad afvika
från hvarandra, hvad byggnad och egenskaper beträffar.
Vidare har man observerat, att alla organismer i naturull-
ståndet äga förmågan att fortplanta sig så hastigt, att det
finns möjlighet att fortsätta lefva för blott jämförelsevis få
bland dem, som årligen komma till. Det existerar sålunda
i hvarje djur- och växtart städse en trängsel, hvilken med
nödvändighet tar form af en häftig kamp för tillvaron.
Hvilka skola i regel segra i denna kamp? Det skulle
uppenbarligen bero på slumpen, om alla individer af samma
art vore lika. Men de äro ej lika. De variera ofantligt
— somliga äro mycket bättre utrustade för kampens kraf,
passa mycket bättre för lefnadsvillkoren än andra. Således
måste kampen för tillvaron välja ut dessa individer med
de gynnsammaste variationerna, låta dem lefva, fortplanta
arten och lämna sina gynnsamma (eller bättre") variationer
1 arf åt sin afkomma. Med denna sistnämda — hvilken
uppenbarligen måste representera. ett högre stadium af
lämplig afpassning efter förhållandena än den individgrupp,
ur hvilken föräldrarna valdes i sin egenskap af de bästa —
måste uppenbarligen samma urvalsprocess upprepas. Kampen
för tillvaron leder sålunda till en (i riktning af allt full-
komligare afpassning efter lefnadsvillkoren gående) förändring
af arten — till en utveckling, hvilkens beskaffenhet och mål
beror på de företeelser i yttervärlden, som i väsentlig mån
bestämma artens tillvaro”). Oförändrad kan en art icke
blifva, annat än då alla förhållandena i kampen för tillvaron
förbli oförändrade — om ens då, ty det finns uppenbarligen
icke (åtminstone ej hos de högre djuren) någon gräns för full-
komligheten af afpassning efter de mångfaldiga existensvillkoren.
Den, som har klart fattat denna teori om utveckling
genom naturligt urval samt redan har någon erfarenhet
om dess tillämpning i vetenskaperna om lifvet på vår jord,
skall inse, att den på ett fullt tillfredsställande sätt tolkar
uppkomsten af de mångfaldiga färgafpassningar bland djur
och växter vi ofvan iakttagit, om det kan bevisas (eller
göras mycket sannolikt), att dessa afpassningar falla inom
det naturliga urvalets värkningskrets. Härtill fordras bevis
”) Hvadan utvecklingen lika väl (och, geologiskt sett, kanske lika
ofta) kan innebära förvärfvandet af flere och af bättre afpassade or-
ganer (»framåtskridande utveckling») som förlorandet af många högt
utvecklade, men onödigblifna organer (»tillbakagående utveckling»).
34
ls
pl
EL -
DÅ
Ia
pe:
fen
;
RO
Jo
NAF
2
p
ä
KA
HM |
i
|
|
Rv
Få
Kä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
