Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Åter i elden. »svärdsången». Theodor Körners »Bröllop med döden». Graven i Wöbbelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraftig ljöd sången, vars sista vers han här
improviserade:
»Nun lasst das Liebchen singen,
Dass helle Funken springen!
Der Hochzeitsmorgen graut.
Hurra! Die Eisenbraut!
Hurra!»
Det var redan långt lidet på natten, och ingen
anade, att den dag, som redan grytt, skulle i
sanning bli den unge sångarens stora högtidsdag,
bröllopsdagen för honom och hans »järnbrud» –
döden.
Vid tretiden på morgonen kom bud, att
proviantvagnarna nalkades på vägen mellan
Gadebusch och Schwerin. I en blink var truppen klar
att sitta upp till sin glada morgonritt, lützowarna
i spetsen, kosackerna ett långt stycke efter.
Vid Rosenberg, helt nära en liten granskog,
upphunno de vagnarna. Husarerna anföllo genast;
fransmännen flydde strax, men stannade inne i
skogen, därifrån de började giva eld på
angriparna; som kosackerna ännu dröjde, lät major
von Lützow blåsa till samling. En av de främsta
i anfallet var Theodor Körner, och han stod nu
i begrepp att med en liten flock kamrater sätta
efter de flyende.
Just i skogsbrynet höll han vid ljudet av
signalen in sin häst, vände sig om till en kamrat
och ropade: »Hur kan majoren just nu vilja vända
om! Allt går ju så bra!» I samma stund kom
från skogsgömslena en kula; den genomborrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
