Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Ångest i hemmet. Dödsbudet. En systers kärlek. Körner och Minna lämna Dresden. Familjen samlas åter. Slutord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Bed för mig», skrev Emma till en väninna,
»att jag vid den älskades grav må behålla kraft
nog att stödja mina dyra föräldrar. Jag vet, min
smärta kan icke bli djupare där, än vad jag var
dag känner den. Men ofta mildras den av den
sköna drömmen, att jag ändock skall återse
honom här – det är omöjligt, att jag helt har
förlorat honom. Där, varest hans stoft vilar, skall
varje dröm krossas, och det oföränderliga i vårt
öde kallt och strängt framträda för mitt sinne.»
Hennes bön blev hörd. Hon bestod det stora
provet, som till och med den i sin självförgätenhet
så storslagne fadern var nära att duka under
för. Skenbart lugn, sysslade hon åter i hemmet
omkring de sina och arbetade ivrigt att fullborda
ett porträtt av sin broder. Men sorgen gjorde sitt
verk i tysthet; ingen läkare förmådde rädda
henne, och innan ett år hunnit gå, läste familjens
många vänner ett nytt sorgebud:
»Den 15 denna månad (mars) åtföljdes min
hänsovne son Theodor av sin enda syster, Emma
Luise, i hennes 27 ålders år. Genom karaktär,
begåvning och talanger förljuvade hon de sinas
dagar och gladde alla, som kommo i hennes
närhet. Hennes hela levnad var en uppenbarelse av
älsklighet, ett välljud, som icke stördes av någon
misston. De nu helt och hållet barnlösa
föräldrarna underkasta sig som kristna, om ock med
brustna hjärtan, den gudomliga skickeisen.
Dr Christian Gottfried Körner.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
