| 114 |
THEODOR KÖRNER hade i Zriny valt ett ämne, som bättre än de flesta andra lämpade sig just för denna tid. Denne Ungerns nationalhjälte levde vid den tid, då turkarna så våldsamt kastade sig över detta land. År 1566 hade sultan Soliman åter brutit in i landet med en stor här. Hans avsikt var närmast att erövra den av greve Zriny med endast 3,000 man försvarade borgen Szigeth. Länge motstod han turkarnas anfall; men till slut lyckades det dem att sticka slottet i brand, varefter det ånyo stormades. Med sin till blott 600 man hopsmälta skara störtade Zriny mot fienden för att efter en rasande strid gå under. Just som han och hans tappre stupat, flög plötsligt krutkammaren i
| 115 |
De två mäktiga känslor, som behärskade den unge diktaren, kärleken till den trolovade och kärleken till fosterlandet, äro också huvuddragen i skådespelet. Han ville i Niclas Zrinys gestalt och i hans tappra män visa »sina landsmän», österrikare, preussare, sachsare, kort sagt alla tysktalande män, vad fosterlandskärlek och tillit till Gud förmå mot en skenbart än så obetvinglig övermakt. I Soliman målade han oförtydbart despoten Napoleon, han, som nästan just då i Dresden till Österrikes ledande statsman Metternich fällde de betecknande orden: »Jag frågar icke djävulen efter en miljon människoliv!» Samtidigt träffar Theodor Körner i Döbling på ett underbart sätt samma ordalydelse, som han lägger i Solimans mun:
»Was? Soll ich warten? Was? Unmöglich wärs?
Was ist unmöglich, wenn der Grossherr will?
Mir aber gilt der Augenblick, und sollt ich
Mit Millionen Leben ihn erkaufen!
Nichts ist zu kostbar für die flücht'ge Zeit,
Ich habe nie mit Menschen karg gethan — —»
Det var ej så litet djärvt att så livslevande föra fram världshärskaren på Österrikes främsta scen, just som han kallat halva Europa till vapen. Emot despotens mörka bild framställde diktaren
| 116 |
Sina egna personliga känslor har han låtit den unge adjutanten Lorenz Juranowitsch uttala; utan att ana det har han här skildrat sitt eget öde. Därför göra Juranowitschs avskedsord till Helena, hans brud, ett sällsamt skakande intryck; utan tvekan lämnar han henne för att ila i striden.
— — »Mein Herz, mein Leben, mein Gefühl und Denken,
Das, süsse Braut, ist dein und soll es bleiben;
Doch was man Leben nennt, die Spanne Zeit,
Die ich auf dieser Erdenwelt veratme,
Das ist des Vaterlandes Eigentum.
Mein Lieben ist ja ewig, drüben kann ich
Dein sein, Dein ungestört, Dein ganz allein;
Doch dies Gefühl für mein verwandtes Volk
Es endigt sich mit meinem letzten Kampfe.
Was ich ihm also danke, das muss ich
Noch hier in diesem Leben ihm bezahlen
Und will es auch — — — — — — — — — — —»
Obekant med den unge diktarens utveckling och inre liv samt den tidens allvarskänslor skall man nog vara benägen att tala om tomma fraser. Men inför det faktum, att han själv med sitt liv visade verklighetsvärdet av sina ord, förstummas en vanlig och flack konstkritik av detta stycke. Det skall ses i sin tids ram. Då förstår man det samt också hur det kom att bli ett nationalepos, som, ehuru långt ifrån ett konstverk som Schillers Wilhelm
| 117 |
Det kom dock att dröja rätt länge, innan Theodor fick sitt drama uppfört. Mellantiden skulle ha blivit olidlig för honom, om ej både hans tankar och hjärta varit uppfyllda med nutidslycka och framtidshopp: Toni och ett väntat sommarbesök av alla hans kära från Dresden.
Jämte sin förtroliga brevväxling med fadern — dennes svar hava icke blivit bevarade, men man kan vara viss, att sonens vädjan som »vän till vän» besvarats i samma anda — hade Theodor sänt sina vanliga små rapporter till alla samtliga. I ett av dessa brev talar han om de »förnäma gästerna i Dresden»: — — »jag är så nyfiken, hur ni skall tycka om vår kejsare!»
Detta åsyftar de storpolitiska händelserna. Trots den glädje sonen beredde honom var det en tung tid för Körner och hans familj. Deras grämelse över fosterlandets förnedring nådde sin höjd, då Napoleon i maj, strax före sitt uppbrott mot Ryssland, beordrade alla tyska furstar till Dresden. Varje tyskt hjärta skälvde vid denna smälek. Men furstarna lydde! Österrikes kejsare — hans dotter hade som en spelets högsta docka blivit Frankrikes kejsarinna — Preussens, Bayerns och Sachsens konungar, storhertigar och furstar, alla ödmjukade sig inför den väldige och hyllade honom som en gud. Praktfulla fester och lysande skådespel avlöste varandra, hela Dresden
| 118 |
Det är givet, att mot denna bakgrund för sin sons skådespel, det Körner fått till genomseende, skulle han djupt gripas av detta. Det var en stor afton i hemmet, när »Zriny» skulle föreläsas. En mängd framstående personer hade infunnit sig, bland andra österrikiska sändebudet furst Esterhazy. Fadern föreläste det själv och var givetvis i stor spänning, hur en så högt ställd politiker skulle uppfatta det. Till sin glädje fann han, att fursten med värme och högsta intresse följde uppläsningen. Sin egen åsikt om stycket uttalade Körner i ett härligt brev till denne son, som han var så stolt över och ställde så högt:
— — »Ditt diktarkall har jag i Zriny funnit fullt begrundat, och jag vågar inför Gud och mitt samvete svara för att jag icke hindrar din böjelse. Men med dina framgångar växa också mina fordringar. Du arbetar i full ungdomskraft, under mycket gynnsamma förhållanden. Det åligger dig därför att sträva efter det högsta mål. Inom två år måste du tillhöra din nations älsklingsdiktare, ha förvärvat dig kännares aktning och kunna påräkna en säker inkomst. — — Mycket har du undfått och mycket har du att hoppas, därigenom är du pliktig att icke förgäta ditt kalls höghet. På diktkonstens vingar skall den sjunkna nationen höja sig. Det är din uppgift att vårda allt ädelt, stort och heligt, varigenom den mänskliga naturen förhärligas. Jag begär icke, att du vid
| 119 |
När litteraturkritiker väga summan av den unge Körners litterära produktion, så får man ofta se och höra: omoget, schillerskt, okonstnärligt o. s. v. Detta är i högsta grad flacka och insiktslösa domar. Ty Theodor Körner fick, som i det föregående är sagt, icke leva så länge, att han kunde mogna till en verklig nationalskald. Han själv ansåg sig vid början av sin bana, och hans far tänkte som han; det är just detta, som ovananförda brev uttalar: »sträva efter att en gång bli en av nationens uppfostrare!» Han fick icke bli det så, som hans far lycklig drömde sig det, men han blev det så mycket mer genom sin död.
Äntligen blev den stora planen verklighet: Körner och Minna, Dora och Emma, alla begåvo sig ut på resa till Wien för att träffa Theodor. Vilket jubel! Han kan knappt tro sin lycka: »om 10 dagar sitta vi tillsammans och kunna trycka varandras händer! I kära, aldrig förr har jag varit så länge skild från er!» Han kan ej ge sig till tåls; han måste fara och möta dem i Prag: »I kunnen icke tänka er, hur glad jag är!»
En hel månad dröjde Körners i Wien. Toni, som varit litet rädd, vann genast deras hjärtan; Minna omfamnade ömt sin sons brud, kysste henne,
| 120 |
När hemresans stund kom, var Theodor djupt sorgsen: »Aldrig förr har jag känt skilsmässan så tung!» Men Toni och hans arbete tröstade honom snart, och på sin födelsedag, den sista han fick uppleva, skrev han:
»Mina älskade! På morgonen av min födelsedag ha tusen kära minnen vaknat i mitt hjärta, och vilka kunde av dem alla väl vara mig ljuvare än de av er, av er kärlek — — Ännu aldrig har den 23 sept. funnit mig så lycklig. Kärlekens krans är lindad omkring mig — — jag trotsar, att någon kan vara lyckligare än jag!» Glad som ett barn berättar han om de presenter han fått: den nya lutan från fadern, kedjan av Tonis hår — »wunderzierlich!» — och han ber sin mor sända honom litet av »hans långa hår, sen han var liten» och som hon så väl förvarat: han ville låta göra ett armband åt Toni därav.
»Med glada framtidsutsikter skola vi fira din dag», skrev hans far, »och tacka Gud för allt vad han givit oss och alltjämt lovar giva oss i dig.
| 121 |
Hoppet att snart återse dig skall göra oss skilsmässan dräglig. Jag trycker dig i tankarna till mitt bröst och ger dig min bästa välsignelse — —»
Hans moders hälsning lydde: »Gud give dig sin rikaste välsignelse, min älskade, dyre son! Med tack till den Allsmäktige ser jag den dag randas, som gav oss dig; förbliv så god, så ädel som du är, och dina lyckliga föräldrar ha intet övrigt att önska. Måtte din födelsedag bliva glad och lycklig. Tänk på, att våra hjärtan äro hos dig och dela varje din glädje — —»
Nästa brev till Dresden berättade om ett nytt skådespel, »Hedwig», i tre akter och med en sluteffekt, som den unge diktaren efter styckets uppförande på scenen själv för sin far betecknade såsom »über alle Msssen grässlich». Det oaktat gjorde stycket avgjord lycka. Så skrev han på tre dagar ett litet omtyckt lustspel »Vaktmästaren», varefter han med iver ägnade sig åt studiet till femaktssorgespelet »Rosamunda». Huvudpersonerna här äro Henrik II av England och hans älskade, den sköna Rosamunda Clifford, vid vilken han under falskt namn lät sig vigas, men som till slut föll offer för drottning Eleonoras hat och hämnd. På 14 dagar var hela dramat färdigt och betecknas allmänt av både dåtida och senare kritiker som ett lysande framsteg, som »ett betydande och fulländat verk av en till högsta mästerskap kallad konstnär». Hans far var även nöjd därmed, men underkastade det dock en genomgående kritik, som av sonen tacksamt mottogs.
| 122 |
Med hösten började åter det glada livet i Wien: »Jag roar mig nu gudomligt, är alltid engagerad en vecka i förväg och så att säga riktigt på modet», underrättar han dem där hemma.
Under tiden fortgick inövandet av »Zriny», vari Toni skulle ha en huvudroll. Den 30 dec. uppfördes det. Hela Wien var i spänning, ty man visste, att det ej endast var ett ungerskt nationaldrama, utan en direkt nutidsmaning till Tysklands vapenföra söner. Många platser voro redan veckor förut beställda. Redan en timme, innan teatern öppnades, trängdes människoskaran trots kölden utanför dess dörrar. Hela salongen var till trängsel fylld; särskilt hade en talrik mängd ungerska magnater i praktfulla pälsar infunnit sig. Skådespelarna, som gripits av det allmänna intresset, gjorde sitt allra bästa. Andlöst följde åskådarna dramats fortskridande; de eldiga ungrarna läto gång på gång hänföra sig till högljutt bifall för öppen ridå, ett bifall, som växte med varje akt, tills efter styckets slut det utbröt i en våldsam bifallsstorm: »Körner, Körner», ljöd det från alla håll och allt otåligare; den unge diktaren stod häpen inför denna inropning, så ovanlig vid denna tid, och måste med våld föras in på scenen; »Körner, Körner» — ljöd det emot honom under bedövande handklappningar, och ungrarna viftade med sina pälsmössor och ropade högre än alla andra sitt »eljen Körner!» Blek gick han fram till rampen och tackade med upprörd röst: »jag känner tydligt inom mig, att jag för denna sköna
| 123 |
Denna stund stadgade Theodor Körners skalderykte. Länge hade han varit kejsarstadens älskling, nu var han med ens vorden dess andliga medelpunkt — han, ynglingen, nyss fylld 21 år!
Redan innan »Zriny» uppfördes, var han av greve Pallfy erbjuden plats som teaterdiktare vid Teater an der Wien och med mycket hög lön. En sådan anställning var då för tiden den enda, som tillät en diktare att leva av sin konst. Länge fick Schiller kämpa, innan han fick en sådan i Meiningen och med den lilla lönen av 300 thaler! Theodor Körner erhöll två enträgna anbud på en gång, det andra av furst Lobkowitsch, som ville fästa honom vid Hofburgteatern. Ehuru lönen var mindre, var äran större, och utan tvekan antog Theodor det sista anbudet. Mot en lön av 1,500 gulden skulle han årligen lämna teatern två stora stycken och två små; för varje stycke han lämnade därutöver, skulle han få högt arvode. Han ansåg sig med största lätthet äga en inkomst av 3,000 gulden, för denna tid en lysande ekonomi. Aldrig förr hade en så ung diktare vunnit en sådan utmärkelse, och åtskilliga »kolleger» inom den litterära världen kände sig illa berörda härav och fällde den hånfulla anmärkningen, att en »avlönad, ännu skägglös teaterdiktare väl ännu aldrig förekommit i skådespelarkonstens annaler».
| 124 |
Men Theodor Körner var överlycklig; nu kunde han bjuda ett hem åt Toni, sin älskade, hon, som delade både hans arbete och segerns triumf, ty de kvinnliga huvudrollerna voro alltid hennes. Ute i Döbling skulle de bygga sig ett litet bo, skuggat av vinrankor och kransat av blommor. Det var med glad stolthet han skrev till de sina: »Jag har den äran att i min person föreställa er den kejserliga-kungliga hovteaterdiktaren Theodor Körner!» Sedan han redogjort för sina nya förhållanden, fortsätter han:
»Och nu några ord, varför jag ej förr skrev om dessa anbud. Jag känner min far, och han skulle säkert ha avrått mig, emedan han skulle tänkt, att jag drevs av den önskan att ej längre kosta er så mycket penningar. Men min frihet är alls icke såld; jag har fått en ärofull plats, som betydande män redan innehaft, har min säkra tillräckliga inkomst och den sköna utsikten att helt kunna få leva för min konst. De tryckande tiderna fordra stora uppoffringar av er; låt mig äga den känslan att icke göra dem större för er. Jag skall nog komma tillbaka och åter taga er frikostighet i anspråk, när jag inträtt i det husliga livet. Då hoppas jag ni dra försorg om edra barnbarn, såsom ni gjort det för er son!»
Hans faders svar är storslaget:
»Du har nu ett viktigt och ärofullt ämbete och är kallad att genom teatern påverka en emottaglig nation med förträffliga anlag. Jag tilltror dig att sätta ditt mål högre än fåfängans
| 125 |
Han förberedde sin son på motgång och kritik: »Du måste vara beredd på en opposition. Denna hotar dig ej blott från dina mindre lyckliga kolleger och deras vänner, utan också från den talrika klass, som gör anspråk på att vara kännare och betraktar varje konstverk som en fiende, den man skall låta känna sin överlägsenhet. Dessemellan kommer du att få höra månget omdöme, som förtjänar uppmärksamhet — —»
I sin makes brev skrev Minna: »Gud vare med dig i ditt sköna kall! Dig följer din moders välsignelse!»
En annan följd av hans »nationalepos» var, att ärkehertig Karl, som övervarat premiären, sände sin adjutant att hämta honom till audiens. Segraren vid Aspern kände redan den unge diktaren genom hans eldiga sånger just över slaget vid Aspern, som voro på allas läppar och gåvo folkstämningen ny förtröstan; det heter i en av dem:
| 126 |
»Gut und Blut für Volk und Freiheit geben,
Nenn die That, die sich der That vergleicht — —»
För Theodor Körner blev samtalet med ärkehertigen av stor betydelse. Denne ledde efter några varma ord om diktarens verksamhet samtalet in på olycksåret 1809, talade om Goethe och Schiller och betonade den sanne diktarens uppgift som nationell väckare:
»Just i en tid som vår får en diktare icke avsöndra sig från sitt folks intressen; han har en skön uppgift: att väcka fosterlandskärlek, att höja det sjunkna modet — —»
»Och», inföll Körner med eldig röst, »att, när ögonblicket är inne, utbyta sin lyra mot svärdet och med sin död besegla sanningen av sina ord!»
All etikett var i ett nu borta; den erfarne mannen och fältherren, diktarynglingen med det upphöjda sinnelaget, båda stodo inför varandra såsom tvenne sitt land och sitt folk älskande män. Den unges glöd ryckte den äldre med sig; gamla minnen vaknade upp inom honom, nya förhoppningar fingo ord och uttryck; mer än en timme varade det livliga samtalet, och när Körner till slut gick, tryckte ärkehertigen varmt hans hand och sade: »det är mig kärt att hava lärt känna en så präktig ung tysk man.»
Detta samtal uppväckte hos Theodor Körner de tankar han hyst för ett år sedan och vilka då så djupt ängslade hans fader. I tysthet var denne förvisso beredd på vad som komma skulle; själv hade han genom fransmännens ogärningar drivits
| 127 |
Denne hade med sin skarpa blick sett detsamma som von Stein, Scharnhorst och Gneisenau: Preussens räddning kunde endast ske genom en inre reorganisation; för ögonblicket var ingen nationell resning i Österrike att påräkna; men mycket kunde också här göras för att bygga en damm mot Napoleons makt. Alla hans bemödanden i Wien avsågo därför att väcka förtroende för Preussen och söka bana väg för ett närmande mellan Ryssland och Österrike med slutmål att åstadkomma ett tremaktsförbund mot Frankrike. Denna tankegång väckte livligt gensvar i Theodor Körners bröst: intet vore större än att offra sitt liv för sitt tyska lands frihet och upprättelse.
I denna sinnesstämning nästan nedkastade han på papperet sitt enaktsskådespel »Joseph Heyderich», genomglödgat av mäktig patriotism. Ingen anade, han själv minst, att det var hans sista teaterdikt. Men för eftervärlden är det som en hans självbekännelse, och när man läser det, tycker man sig ännu kunna förnimma den unga manliga röstens levande tonfall: »O, kunde jag träda fram inför mitt folks alla unga, trogna hjärtan och med mitt flyende livs sista kraft ropa in i deras själar: det är ljuvt att dö för
| 128 |
Inom honom själv blev den inre rösten allt
starkare, och han kände, att han måste följa den.
Väl visste han, att varken far eller trolovad
skulle hindra honom, men han bävade dock för
deras smärta. Särskilt led han vid tanken på
de älskade i Dresden, på sin ädle fader, sin
veka moder — men fosterlandet kallade
honom, och han tog sina mått och steg att så
småningom bereda de sina på sitt beslut.
