Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den svenska allmogens jakt, af Nils Keyland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva kommit. Men tilläggas må i så fall, att naturjägaren själf
tillmätt och tillmäter sin jakt, som konst betraktad, ett om
möjligt än mindre anseende. För närvarande hålles nog den ibland
folket, som förnöter sin tid med lönlöst flackande i skog och mark, för
inte stort bättre än en dagdrifvare. Och fordomdags, då yrket ännu
utöfvades som en verklig näring, blef den, som på grund af
öfverlägsen skicklighet, lyckades fånga och skjuta mesta villebrådet,
ansedd som den största trollkarlen eller närmast som en person, den
där försvurit sin själ i satans våld. Således var det mindre fråga om
konst, än om konster, när gubbarne skulle ge hvarandra betyg.
Tur, medfödd eller förvärfvad, samt naturväsendenas sympati
ansågos som grundväsentliga villkor för framgång i all jakt. De som
ägde dem i rikt mått vunno nog ryktbarhet, alla mindre gynnade
talade om dem med en viss respekt och förundran; men minnet af
deras bragder framkallar ännu hos många en rysning vid tanken på,
huru dyrt och med hvilka betänkliga medel denna tur, som kostat
deras själs salighet, i själfva verket blifvit köpt. Otaliga äro de
historier, hvilka lämna vittnesbörd om de intryck storjakten i
allmänhet lämnade, samt med hvilken dold afsky de, som i högsta mening
utöfvade sådan, i själfva verket betraktades.
När t. ex. Huske-Jo i Finnskoga var död och skulle sjungas ut,
kom det fram tre gråben (vargar) och luktade på kistan. Om en
annan skytt berättas, att då han tog det sista andetaget kom en
tjäder och satte sig på taket. I Mangskog fanns förr en skytt, som
var så god vän med fågeln, att han kunde stå på samma ställe och
skjuta den ena orren efter den andra, utan att någon flög bort.
Sådana jägare, hvilka aldrig behöfde skjuta bom, ansågos själfva
osårbara. På storjägaren Johan Elg i Gråstjärn beto, då han var
med i ryska kriget, inga kulor. Hans kappa, uppspikad på en vägg
som skottafla, kunde ingen träffa.
För vinnande af god von i fångst och skytte finnas otaliga
regler af mer eller mindre allmän utbredning, hvilka i och för sig
själfva naturligtvis äro uttryck för en naturåskådning af djupare
intresse än här kan antydas. Hvad man kan anföra såsom exempel
på denna del eller sida af jakten må vara hur frånstötande som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
