Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om den svenska allmogens jakt, af Nils Keyland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helst. Vi lämnas vid närmare begrundande af de mer eller mindre
bristfälliga resterna af en nedärfd forntro ej i tvifvelsmål åtminstone
om folkets respekt för religionen, om dess orubbliga tillit till
gudsordets och sakramenternas makt; än mindre om den öfvertygelse och
energi, hvarmed en skogman af gamla stammen trots rådande
föreställningar kunde gripa sig an med sina uppgifter. Här några
exempel.
När man går till nattvarden, gömme man brödet och tage det
med sig hem. Sedan skjute man därpå, tills det förvandlas till
blod, som förtäres. Efter den dagen behöfver man aldrig skjuta bom;
men det kostar, som sagdt, själens salighet. Ville man få von i
fångst, smorde man snarorna med nattvardsbröd, eller drog man
dem genom folkben, tagna på en kyrkogård tre torsdagskvällar å
rad. Eller man inflätade i snaror ett strå af sitt eget skägg.[1] I kulor
ingöt man silfver eller bygglô, borst af korn. För att få god död
i bössan användes brändt pulver af stål och svafvel, prepareradt
i smedässjan; vidare mjöl af ekorräpplen, som växte under granrötter.
För återställande af god död i en bössa, som blifvit skämd, gick
man till en bäck med nordrinnande vatten, och lät vattnet rinna
genom bösspipan, eller man tvingade in i den en orm, som man
afsköt mot en marbuske; eller man tog mossa af en dödskalle och
lade mellan krutet och kulan.
Många knep användes äfven att skämma bössan för andra eller
att förstöra fångstlyckan, t. ex. därigenom att man önskade lycka,
gick tvärs öfver andras redskap eller svor öfver deras fångst.
Att kunna förvara sitt var naturligtvis skogmannens stora
hemlighet, men han har i förtroende anfört exempel på denna sin
förmåga. Då Huske-Jo låg sjuk, gaf han pigan anvisning att syna
snarorna; men han hade glömt nämna en, hvilken hon alltså af
ägaren ej fått löfte att leta. Men hon råkade ändå komma dit, och i
den snaran låg en tjäder. Och när hon vidrörde tjädern, snurrade
hon rundt, och det hade så när vridit af henne hufvudet. Men för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
