Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 N. E. HAMMARSTEDT.
Mosebok Abels blod ropade af jorden, så anklagade ännu under
medeltiden vid den s. k. bårrätten den dräptes blod banemannen.
Nästan lika vidsträckt som blodet betraktas såsom det
animaliska lifsämnet, nästan lika vidsträckt råder ock föreställningen om
en väsensförening’ genom blod. Jag har omtalat Xenofons förbund
med trakern Seutes. Det var en endast skenbart blodig ceremoni,
genom hvilken Xenofon upptogs i det trakiska samhället.
Otvifvelaktigt har emellertid hos åtminstone synnerligen många folk en tid
funnits, då ett verkligt blodsförbund var det enda medlet för en
utanför ett visst samhälle stående - det vill enligt de tidernas
uppfattning säga en fiende - att vinna lejd hos denna stam eller hord.
Han måste bli verklig samhällsmedlem, hvilket åter var detsamma
som att blifva blodsfrände: han måste införlifvas. Att denna lag
i vår tid icke så ofta kan påvisas, beror på mänsklighetens
framåtskridande äfven utanför den västerländska civilisationens
eröfrings-områden.
Att hafva delat salt och bröd (eller någon annan likartad enklare
ceremoni) kan nu ofta nog vara tillräckligt för vinnande af gästvänskap.
Emellertid möter blodsförbundet än i dag ej sällan såsom en
nödvändig ceremoni vid handelsförbindelser med eller mellan
ociviliserade folk. Annamiterna använda så t. ex. icke inbördes
blodsförbundet, men vid deras beröring med folken i Kambodja
underkasta de sig denna sed. I nordvästra delen af Nya Guinea stå
papuas ofta i förbindelse med invånarne på ön Serang, hvilka
senare därvid nödgas iakttaga papuas blodsförbundsceremoni. Hos
dajakerna sker adoption genom samma rituella blodsutbyte.
Liknande förhållande, som rådde mellan folken eller stammarna,
rådde ock en gång mellan dem och gudarne. Den, som ej var
gudarnes förvant, var deras fiende. För att tolereras i gudarnes
samfund måste man följaktligen antingen härstamma från gudarne eller
genom blodsförbund bli deras blods-, deras väsensfrände. Detta är
otvifvelaktigt en af grundtankarna i de blodiga offren, åtminstone
hos relativt mer utvecklade folk och folkgrupper, såsom arier,
semiter, centralamerikaner. Härvid möter samma egendomliga,
uråldriga och genomgripande åskådning, som så ofta framträder inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
