Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMALDAGS SEDER O. BRUK UTI OLDEN, NORGE. 187
man liket så vackert nian kunde i fint vitt linne med svarta band
över armarna. Nu begagnar man helst inte något svart. Kistorna
voro olika målade eller färgade, ibland träfärgade. Grannarna
samlades, när kistan var färdig, och liket lades i kistan. Locket
lades på, och så sjöngs en psalm som minde om dödens allvar.
Vanligen stod kistan inne tre, ibland åtta dagar, i ett särskilt rum
om man så hade, annars inne i stugan. Fönstret hängde man
vanligen för.
Som ett styggt oskick betecknades seden att ungdomen vid ett
dödsfall brukade samlas i likhuset och hålla vaka, varvid de sjöngo
psalmer intill kl. 12 om natten. Men som de icke sjöngo oavbrutet,
så kunde de lia all slags galenskap för sig. Det var sed att så
göra så länge liket stod inne, och sista na ten, dä liket skulle
begravas dagen därefter, blevo de trakterade med öl.1
Förr gick man till kyrkan, men var det lång väg körde man
med liket, och innan kistan då fördes till graven lades ett kläde
eller »teppe» över densamma, och så sjöngs ett par tre psalmer.
Varken blommor eller kransar brukades. Graven hade dagen förut
grävts av grannarna eller »begravelselaget» som det hette. När följet
kom i närheten av kyrkogården, begynte man att ringa med
kyrkklockorna, vid gravens igenkastning ringdes det igen, och så sjöngs
det en psalm.
När prästen icke var tillstädes, följdes man åt till graven,
innan man begrov liket, satte man in det i kyrkan och sjöng en
psalm och bar så kistan från kyrkan och till graven. När den
kastats igen, sattes en trästör i ett hål mot kistan, och när se’n
prästen korn till gudstjänst eller av någon annan anledning, så
jordfäste han den döde, kastade jord på kistan och höll ett tal.
Stören togs upp, och så kastade prästen jord i hålet.
Vid hemkomsten sjöngs vanligen en psalm, soin minde om döden
och »hjemrejsen». Därefter hade man middagsmåltid, varvid
kjöge-mesteren läste vid bordet och i regel höll ett tal över den döde.
Släktingarna, som hade kommit till begravningen, brukade att ha
1 Se L. Hagberg, En dödssed i Hälsingland, i Svenska Landsmål 1917 s. 29.
Stockholm 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
