Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett och annat om maneterna. Af Hjalmar Östergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
FAUNA OCH FLORA
Den vid Sveriges kuster mest spridda maneten är
emellertid ingen bland Cyanea-artema, utan öronmaneten Aurelia
aurita (L.). Denna förekommer nämligen icke blott vid
västkusten, utan äfven i största delen af Östersjön, ända upp till
Åland och Finska viken, är föröfrigt spridd längs alla
europeiska kuster, och en form från Amerikas ostkust anses af
många författare vara samma art. Öronmaneten börjar
uppträda i maj samtidigt med den vanliga brännmaneten, och
anträffas liksom denna ännu långt fram på hösten.
Där båda dessa maneter förekomma, synes dock
öronmaneten hafva sin egentliga blomstringstid på försommaren,
då den kan uppträda i stora skaror, om än icke som
brännmaneternas på hösten. Senare på sommaren taga dessa helt
öfverhanden, så att öronmaneterna bli sällsynta. Det förefaller,
som skulle den fruktansvärda Cyanea capillata äta upp eller
äta ut sina konkurrenter, såväl svagare former bland de
egentliga maneterna som äfven andra medusor. Och öronmaneten
hör afgjort till de svagare, såväl i fråga om geléets konsistens
och muskulaturens utveckling som beträffande brännförmågan,
hvilken t. o. m. är mindre än hos blåklintsmaneten.
Storleken är vanligen 5—15 cm. (mindre i Östersjöns
bräckta vatten), undantagsvis ända till 30 cm. eller något
däröfver. Färgen är svagt blåaktig eller rödaktig, eller saknas
helt. Skifvan företer 8 grunda inskärningar för randkropparna
(Se fig. 2 och 3!). Längs de rundade flikarna mellan dessa
sitter en frans af talrika, men korta och tunna fångsttrådar.
Munarmarna äro smala, och maghålan utsänder direkt, utan
bildning af fickor, trånga kanaler, som i kanten förbinda sig
med hvarandra till en ringkanal. Den veka byggnaden,
tentaklernas svaghet och den ringa brännförmågan
sammanhänga tvifvelsutan med, att denna manet när sig blott af smärre
planktonorganismer.
Under höstmånaderna uppträda vid Bohusläns kust
stundom exemplar af ännu ett par skifmaneter, som egentligen
höra hemma i Nordsjöns sydligare delar. Den ena af dessa är
så egendomlig, att den trots sin sällsynthet ådragit sig fiskar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
