Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. LÖNNBERG, SVANSENS BETYDELSE OCH ANV ANDNING 2 I
om det är den ursprungliga eller en nybildad (regenererad)
svans.
I Centralasien finnas flera arter af ett ödlesläkte
Phryno-cephalus. De utmärka sig alla genom sin breda och platta kropp,
som till sin färg nära öfverensstämmer med markens. De äro
sålunda mycket svåra att varseblifva och när de rusa i väg,
ser det nästan ut, som om en skålla af marken lossnat och
gled bort. Phrynocephalus har en jämförelsevis kort svans, som
är mönjeröd på spetsens undersida. När djuret springer, böjes
svansspetsen uppåt och då blir denna mönjeröda fläck mera
synlig än någon annan kroppsdel samt ådrager sig följaktligen
uppmärksamhet. Det är sålunda sannolikt, att en förföljande
fiende riktar sitt anfall mot denna mest synliga punkt. Men
då är det också mycket stor sannolikhet för, att han skall
hugga fel, då angreppspunkten just är den yttersta, smala
svansspetsen af den snabbt undflyende ödlan. På detta sätt
blir denna svansfläck ett slags skyddsorgan.
I andra fall är det mera gåtfullt, hvilken funktion svansen
kan ha. Den giftiga ödlan i Arizona och Texas (Heloderma)
har en stor, tjock svans, som är ansvälld, så att den är
tjockare midtpå än vid basen. Den är för tung och klumpig
för att kunna hjälpa till vid ställflyttningen och hvad den eljest
kan tjäna till är alldeles ovisst. Hos en australisk geckoödla,
Nephrurus, är svansen reducerad till en klotformig taggig
klump, hvars betydelse är ganska gåtfull.
Att svansen reducerats i längd hos tröga, långsamma
ormar är redan omnämndt. Än längre går reduktionen hos
gräfvande ormar och ödlor. På samma sätt, som ofvan anförts
angående de gräfvande maskbatrachierna, ha hos de blinda
gräfvande ormarne (Typhlopidae, Glaaconüdœ) och masködlorna
(Amphisbœnidœ) svansen så godt som alldeles försvunnit, så
att dessa djur förete en långsträckt cylindrisk kroppsform
lika trubbig i båda ändar. Dock är hos blindormarne det
korta svansrudimentet ej betydelselöst. Det slutar nämligen
ofta i en helt kort torn, med hvilken djuret håller sig fast i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
