Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
FAUNA OCH FLORA
skall anföras. Detta är däremot aldrig fallet med Gamla
världens apor. Långa svansar träffa vi bland dessa hos Afrikas
talrika markattor och {Cercopithecus), guereza-apor {Colobus)
samt hos de ostindiska langur-aporna (Semnopithecus). Alla
dessa äro träddjur, som med stor skicklighet och vighet veta
att taga sig fram hoppande från träd till träd. Andra
närsläktade apor till samma familjer, som mera lefva på marken, ha
däremot ej så långa svansar, hvarutaf man ju kan draga den
slutsatsen, att svansens olika utveckling står i samband med
det olika lefnadssättet.
Liksom vi funnit, att hos många utdöda jätteödlor svansen
utgjorde ett stöd på samma gång som ett balansorgan hos
sådana former, som rörde sig hufvudsakligen endast med
bakbenens tillhjälp eller som plägade resa sig på bakbenen, så hai
alldeles motsvarande förhållanden ägt rum med åtskilliga nu
utdöda, jättelika trögdjur, som fordom funnos, framförallt i
Sydamerika, men därifrån äfven framträngde till Nordamerika.
Typiska exempel på dylika fornvärldsjättar, som i nutiden ha
sina närmsta släktingar bland det tropiska Amerikas
sengångare, hvilka senare dock äro ofantligt mycket mindre och lefva
ett helt annat lif, äro Megatherium, som i groflek skulle kunna
jämföras med en elefant, och Mylodon, som hade ungefär en
noshörnings dimensioner. Bland de nu lefvande däggdjuren är
känguruerna slående exempel på djur, som stödja sig på
svansen. De hvila ju som på en trefot på bakbenen och svansen,
när de sitta, och detsamma är fallet med alla de talrika
arterna till denna familj af olika storlek från jättekängurun (fig. 5),
australiernas »old man», som nästan når manshöjd, till de små
kängururåttorna. Jordsvinet (Orycteropus) i Afrika sitter på
liknande sätt på bakbenen stödd af den tjocka svansen, då det
med sina framfötters mäktiga gräfklor utgräfver termithögarne
för att åtkomma dessas invånare, som utgöra dess näring. Om
man betraktar råttor och en del andra gnagare, när de sitta
på bakbenen t. ex. för att äta, kan man finna, att äfven de
därvid ha nytta af svansen som stöd, om också ej i samma
utpräglade grad som de förut anförda djuren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
