Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
FAUNA OCH FLORA
sammanfogade små bensköldar. Äfven svansen var bepansrad
men tillika var den hos en del hithörande former så utrustad,
att den måste ha fungerat såsom vapen. Hos Dædicuras, som
synes kunna ha uppnått en längd af 12, fot var svansen i
spetsen utvidgad till en plattad klubba beklädd med knölar och ett
mindre antal stora stråliga benskifvor, hvilka man antager hos
detta släkte liksom hos ett annat Panochthus ha burit
hornar-tade tornar.
Ett slags skyddsvapen är den buskiga svansen hos
stinkdjuren, då den hjälper till att sprida den outhärdliga
stinkvätskan, som genom sammandragning af en kraftig muskel
ut-sprutas ur de vid anus belägna körtlarne genom tvenne
papill-formigt framskjutande öppningar.
Äfven i de otaliga fall, då svansen tjänstgör såsom flugvifta,
är den ju ett skyddsvapen för att förjaga visserligen små, men
icke dess förty mycket besvärliga och understundom till och
med farliga fiender. Det är egentligen hos en del af de stora
med hofvar eller klöfvar försedda däggdjuren af olika ordningar,
som svansen tjänar detta syfte. I regel har den för detta
ändamål vunnit en speciell utbildning. Ofta är svansen i ändan
hoptryckt, så att själfva spetsen är liksom plattad till en liten
skifva, som längs kanten är tvåsidigt besatt med styfva borst.
En dylik veritabel flugsmälla bär elefanten, en del noshörningar,
vårtsvin och penselörade svin i Afrika o. s. v. Sålunda
återfinnes hos tre vidt skilda grupper af klöfbärande djur samma
slags svansutbildning. En annan mycket vanlig form på den
som flugvifta använda svansen är den, som vi så väl känna
till från våra boskapsdjur, d. v. s. med en tofs eller kvast af
förlängda hår i svansspetsen. Samma typ återfinnes äfven hos
gaur, gayal, bufflar och andra närsläktade vilda boskapsdjur
samt hos en del stora antiloper, såsom oryxantiloper,
sabel-antiloper {Hippotragus), elandantiloper (Taurotragus) m. fi. hos
giraffer och okapi etc, men äfven hos enhofvade såsom åsnor
och zebror. Ibland är svanstofsen ej så skarpt afsatt utan
förlängda hår växa äfven högre upp på svansens baksida såsom
hos koantiloperna eller hartebeestformerna (Bubalis). Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
