Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord om renen och renskötseln i våra nordligaste lappmarkssocknar. Af Erik Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u . FAUNA OCH FLORA
antagligen beroende därpå, att renen ej är mäktig den oerhörda
salivafsöndring, som måste fordras för tillgodogörandet af en
stor kvantitet torr laf. Att det verkligen är torrheten, som
förhindrar ätandet, visas bäst däraf, att renen under och strax
efter regnväder ofta ifrigt äter laven äfven om sommaren.
Med lafvens beskaffenhet är renen föga noggrann. Utom den
klassiska »renmossan» (Cladonia vulgaris, silvatica och
alpestris), hvilken otvifvelaktigt är eller åtminstone varit hufvud-
Fig. 5. Gräsrik fjällhed från Kebnekaisetrakten. De mörka partierna pá de torra
smáåsarna är lavförande risvegetation. Det övriga är gräs och örter.
E. B—m foto. juni 1910.
lafven, äter renen så godt som alla lafarter, en sak hvartill
den särskildt i Sverige blifvit tvingad därigenom, att den förr
i de lappländska skogarna oerhördt vanliga Cl. alpestris
genom hårdt utnyttjande till stor del tagit slut och ersatts af
andra lafvar. Som en kuriositet kan emellertid anföras, att
renen ytterst ogärna smakar islandslaven (Cetraria islandica).
Med afseende på »gräset» är renen däremot noggrannare.
Sålunda äro de sträfva Carex-avttma så godt som alldeles
uteslutna från hans matsedel, vidare ätes icke gräs, som gått i strå,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
