Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en mångfald maskar, insekter ocli andra småkryp, som göra
vätskan mindre aptitlig, åtminstone för den i allmänhet en
smula kräsmagade européen. Ravenalan har för öfrigt ingen
som helst betydelse för de vägfarande genom denna sin
förmåga’ att magasinera vatten, ty den växer alltid på fuktiga
ställen, där man sällan behöfver leta förgäfves efter bäckar
och dammar, som erbjuda en betydligt mera tilltalande dryck
än hvad de resandes träd mäktar bestå.
Som redan nämnts, är det uteslutande regnvatten, som
samlas på de stora bladskifvorna och genom en öppen ränna
på skaftets öfversida rinner ner i slidorna, där det förvaras.
Trädet själft utskiljer alltså icke något af det genom roten
upptagna vattnet ur sina väfnader. Den vätskemängd, som en
gång kommit in i dessa behållare, är där väl skyddad mot
hastig afdunstning därigenom att öppningen utåt är tämligen
liten och kan säkerligen hålla sig kvar ganska länge.
Dessutom tillföras nästan ständigt nya vattenmängder, ty i de
delar af Madagaskar, där ravenalan har sin hufvudsakliga
utbredning, regnar det ofta och mycket, och det torde vara en
stor ovanlighet, om tvenne veckor förgå utan någon
nederbörd.
De infödda berätta, att det alltid finns vatten i bladslidorna,
äfven om det icke skulle regna på långa tider, men
författaren till denna lilla uppsats kan af egen sorglig erfarenhet
intyga, att så icke är förhållandet. Under min vistelse på den
torra västsidan af Madagaskar befann jag mig en het dag ute
på de oändliga, skoglösa grässlätterna och led i den starka
värmen af en svår törst, och som vanligt vid dylika tillfällen
fanns det inga möjligheter att uppbringa något drickbart. På
afstånd upptäckte jag sent omsider på en kulle resterna afen
liten plantage, af hvilken det endast återstod några ruiner
efter byggnader och en del inplanterade träd, bland dem äfven
några ravenalor. Vid åsynen af dessa erinrade jag mig
ögonblickligen, hvad jag dittills endast läst om, att dessa träd äro
»outtömliga källor för den törstande i ödemarken», såsom en
gammal författare säger, och som detta var mitt första samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
