Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några svenska forskningsresor från föregående tider. V. Af Lars Gabriel Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
FAUNA OCH FLORA
ningar voro dock förgäfves; man fick snart vända, och den
25 mars kom Nya Zeelands sydspets i sikte, där dagen
därpå ankaret fälldes i Dusky Bay.
Det var en lång och mödosam färd, som nu var lyckligt
ändad. Skildringen däraf är full af »töcken, stormar, flytande
isklippor, stora isfält, snöslask, frost och dimma» samt
olägenheter och faror af alla slag, men där är också en del zoologi.
Det är framförallt fåglarna, som då och då bilda angenäma
afbrott i dysterheten. Till att börja med var den »Capska,
Stormfågeln eller så kallade Dufvan» (Daption capensis) den
allmännaste följeslagaren, men sedan kom »en ny af samma slägte
med något mindre kropp men längre vingar till färgen blågrå
med en svartaktig rand öfver vingen. Det är den talrikaste
fågel af alla på södra kallare oceanerna och kanske talrikast
af alla fåglar i hela werlden». Det är troligen den blå
stormfågeln {Halobcena cærulea), som Sparrman menar. Då och då
komma också, stundom i stora skaror, de väldiga vackra
albatrosserna, af hvilka redan på resans 3:dje dag »9 stycken läto
bedraga sig att sluka ett stycke fårskinn på krok, så att de
med linan liksom fiskar halades om bord; längden mellan de
störres utsträckta vingspetsar var ej mindre än 10 fot. Köttet
var drägligen ätbart». De voro af tre slag, en större, en
mindre och en »sotbrunare sort, som för sin allvarsamma färg
af sjöfolket fick heta Qväkare fogel» {Phcebetria fuliginosa). I
närheten af större ismassor mötte »den snöhvita svartnåbbade
Stormfågeln af en dufvas storlek» (Pagodroma nivea), och då
man i midten af december var inne bland isbergen, »bestod
vårt sällskap jemte Hvalfiskar merendels af Procellaria capensis,
Pr. glacialis, Pr. nivea, Pr. vittata samt af antarktiska
Pingviner. De sistnämnda läto höra sig med en efter den
inhos-pitabla zonen liksom stämd kärf musik, ett förargerligt hest
läte eller skrän, som hos några af de resande väckte en
imagination om något från afgrunden eller dess grannskap,
hvarigenom ohyggligheten af deras resa ökades». Någon gång
syntes äfven »Larus catharactes, en stor och i vår nord äfven
för rofgirighet känd fiskmåse att från höjden öfverse hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
