Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
fauna och fi.ora
gar. Och en dispyt uppstod mellan G. och mig. G. ville påstä
det var en uggla; jag sade, enligt hvad jag förut hört sägas, att
det var haren. (Här pä denna ort säges det allmänt, att det är
»harfånget»). När vi så kommo fram på en liten glänta i skogen,
där vägen grenar sig, kommo vi på idén att försöka svara detta
läte. Och detta lyckades så bra, som G förut berättat. Det hade
nog icke gått så bra, om det inte händt sig så, att samma
locktoner äfven börjat svara på andra sidan om oss. Vi voro sedan
alldeles tysta med den beräkningen, att, om de lockande skulle
närma sig hvarandra, skulle vi möjligen få se en af dem, eller
kanske båda. Det förra inträffade. Vi sågo ju, — ehuru det var
skumt —- klart och tydligt, när haren kom fram på vägen och satte
sig där, nu uppmätt precis fem meter ifrån oss, där vi tagit plats
jämte en vid enbuske. Så reste han sig upprätt på bakbenen och
samtidigt frambringade det omtalade lätet, som verkligen hördes
förvånande hårdt. Särskildt själfva ö-ljudet var så, att det
riktigt klingade i öronen. Efter denna tonart lät han sedan höra
det välbekanta skärrande ljud, som jag hört så många gånger, då
hundarna tagit skadskjutna harar. Men detta sista ljud var af kort
varaktighet och ej så värst hårdt.
Sedan fortsatte emellertid jösse mot okända öden i den
riktning, hvarifrån svarlocket kom. Och hans vackra locktoner hördes
fortfarande då och då allt längre bort. Och nu var
Gabrielsson öfverbevisad. Äfven om vi nu fingo se och höra tusende
ugglor som »hoade», så veta vi alla fall, att haren låter så han
också.
Passlemålen den 27 aug. igiö.
Carl Ross.
Passlemålen, Skurugata.
Undertecknad har för ett tjugotal af år sedan, då jag som
hemmansägare bodde i Köttsjö by af Jämtland, tillbringat
mången vårnatt i de s. k. Norbergsbodarna i samma bys skogstrakter.
Det var då visst inte någon ovanlighet för mig att, där jag i den
ljumma vårnatten låg på taket af en lada, gäng på gång genom
att härma det hoande lätet locka till mig harar från den
omgifvande skogen. Ofta nog satte sig den framskuttande haren på
bakbenen, höll framfötterna rätt upp i vädret och hoade
upprepade gånger. Men så snart en hare n:r 2 kommit till, ha
locktonerna alltid upphört; och aldrig har jag hört någon hare locka,
då det varit flera jössar framme på fäbovallarna.
En natt kommo 3 harar på en gång in på vallen. De
hoppade i bredd, tätt tryckta intill hvarandras sidor, och jag förmodar
att den mellersta var en hona och de två andra hanar. Dessa
senare frambragte upprepade gånger ett slags grymtande läte,
svårt att återgifva i tryck, men det påminde något om getabockens
brunstläte.
Ragunda den 4 September 1916.
E. Wikström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
