Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o.m djupfaunan i svenska insjöar i i 5
om också både Mysis och Chiridothea om vintern vandra upp
mot grundare .vatten ocli Pontoporeia, som Ekman påvisat,
ingalunda är inskränkt till djupet, utan äfven träffas på
grundare vatten, blott temperaturen är låg och
bottenbeskaffenheten lämplig.
I våra svenska insjöar finnes ytterligare en märlkräfta, som
låtit tala lika mycket om sig, som de två förut omnämnda,
nämligen Pallasea quadrispinosa. Redan Lovén påvisade dess
förekomst i ett flertal af våra djupare insjöar. Han anför den
tillsamman med de öfriga maringlaciala relikterna och anser
arten som sådan. Denna åsikt har ej förblifvit oemotsagd.
Arten visar visserligen i sin utbredning några likheter med de
maringlaciala relikternas, men äfven flera olikheter. Den träffas
visserligen ofta på djupt vatten, men sällan på det djupaste, i
Vättern t. ex. hufvudsakligen från 10 — 40 meter, ehuru den går
ned ända till 120. Vidare förekommer den t. o. m. under de
varmaste sommarmånaderna ända upp i litoralregionens öfre
delar, ofta på blott Va — 2 meters djup, i flera ej synnerligen
djupa sjöar. Den är således ej på långt när ett
kallvattens-djur i lika hög grad som de äkta relikterna. Vidare är af
synnerlig vikt att framhålla, att arten saknas i arktiska
trakter, där den ej heller har någon marin stamform. Hela
släktet Pallasea består f. ö. af sötvattensarter. Artens utbredning
och biologi kan således hvarken anses tala för marint eller
glacialt ursprung. Pallasea quadrispinosa är därför sannolikt
att anse som en art, hvars utbildning till sötvattensdjur är af
äldre datum än de maringlaciala relikternas, om också dess
nuvarande förekomst i viss mån reglerats genom yngre faktorer.
Förut har redogjorts för Lovén’s uppfattning af våra
maringlaciala relikter. På Lovén’s tid hade man ej kännedom
om några förekomster ofvan högsta marina gränsen. Han
ansåg därför helt naturligt, att alla de svenska sjöar, där dessa
relikter förekomma, blifvit direkt afsnörda från det senglaciala
hafvet vid den följande landhöjningen. Om också senare
undersökningar, framför allt genom Ancylussjöns upptäckt, gifvit
vid handen, att förhållandena varit betydligt mer invecklade än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
