Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DLASKURIT
14g
1300-talet», publicerad i »Fästskrift till H. F. Feilberg», Sv.
Landsmål, årg. 1911, redogör J. Nordlander för flera av dessa
tolkningsförsök och framställer själf, med kritik af de andras,
ett nytt förslag till tydning.
Han säger bl. a.: »Ordet bia torde här vara att taga i
dess äldre betydelse af ’svart’, och omöjligt är ej, att här syftas
på de svarta räfskinnen, som stått i så högt värde. Ordets
senare del, skurin, har ej heller afseende på skinnets skiljande
från kroppen, utan torde utmärka så mycket som: ej
fullständigt blått (svart). För riktigheten af denna tolkning synes
den omständigheten tala, att man i Bollnäs utlofvade ett bättre
skinn (unam pellem meliorem). I motsats härtill var det
’blå-skurna’ tydligen af något sämre beskaffenhet».
N. utgår tydligen vid denna sin tolkning — såsom
föröfrigt andra, hvilka sysselsatt sig med detta ord — från att
’biaskurit’ har afseende på flera slags vildtskinn; men han
kommer dock att luta åt den åsikten, att ordet bäst passar in
på de svarta räfskinnen; det är bia, fattadt i sin gamla
betydelse ’svart’, som förleder honom därtill.
Till en liknande uppfattning har tidigare också Joh.
Kjellström kommit i sin förut citerade tolkning af Hälsingelagen,
där han (s. 27, n. 6) tolkar ’blaskorin skin’ såsom åsyftande
blåräf eller svarträf. De enda stöd han anför för sin mening
utgöras af citat från Olaus Magnus och G. Kolthoff (»Vårt
villebråd», s. 264), hvilka författare emellertid endast uttalat
sig beträffande blåräfvens nordliga förekomst samt med
hänsyn till själfva fällen hos denna räfvarietet, på hvilken
Kjellström anser urkundernas bia passa in.
Men att det i de nämnda urkunderna icke kan vara fråga
om ett så sällsynt och dyrbart skinn som svart- eller
blåräfvens, måste ovedersägligt, synes det mig, framgå såväl af
diplomet från år 1314 som af skattestadgandet i Hälsingelagen,
att två ’bldskurna’ skinn skulle utgöras af enhvar jaktduglig
man i Umeå och norr därom.
Detta förutsätter nämligen en tillgång på detta slags vildt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
