Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 ;2
FAUNA OCH FLORA
händelse lätt kunnat komma i vattnet och sålunda ofrivilligt
fått vänja sig vid att bada, uppsöker han tidigare det våta
elementet. Vikarkuten däremot går i vattnet andra dagen eller
t. o. m. samma dag, han är född. Digifningen torde pågå 3 Va
—4 veckor, för vikaren kanske något mindre; i detta afseende
skilja sig uppgifterna mycket och variera emellan mindre än
tre veckor å ena sidan och sex till sju å den andra; det sista
är utan tvifvel öfverdrifvet. Mjölken är mycket fet och
grädd-liknande, och kuten växer under digifningen fort och blir hastigt
fet. Stundom händer det, att späda ungar af såväl den ena
som den andra arten bli skilda från modern, t. ex. i mörka
nätter, då stormar bryta sönder isen; då vikarkuten är född
på öppna isen, kan det hända, att han, medan modern är nere
i vattnet, ger sig af på promenad och kommer bort. Äfven
genom att modern blir dödad, kunna dylika stackars
»valbil-lingar» uppkomma, som utsvultna och eländiga äro stadda på
vandring för att söka sin förlorade moder, och som mycket
ofta torde omkomma. Är vikarkuten född i vista, brukar han
däremot efter moderns död kvarstanna i denna. Valbillingarne
påstås något längre än vanligt behålla den hvita ungdräkten,
c:a 4 veckor (J. G. H—n).
I mångt och mycket äro rörande själarnes lif och vanor
olika meningar gängse, men i ett afsende råder fullkomlig
enstämmighet, nämligen därom, att parningen sker omedelbart
efter kutningen. »Själen tar i samma blod» är ett ofta
upprepadt uttryck, och beträffande gråsjälen saknas ingalunda
iakttagelser. En skildring, som jag fått af ett åsyna vittne
(V. Sj—dt) skall återges såsom säkerligen mycket typisk.
Berättaren kom tillstädes, såsom han trodde, ungefär en timme
efter kutningen, hvilken ägt rum på en mindre kärling, där
honan låg kvar med kuten. Hanen, som var i vattnet, höjde
sig upprepade gånger upp ur detta, ibland tagande stöd med
framfötterna mot karmen, allt under våldsamt rytande; kastade
sig upp öfver kanten mot honan, nådde henne icke först men
lyckades till sist slå ramen i hennes rygg och slet henne ned
i vattnet. Där stodo de bröst mot bröst, famnande hvarandra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
