Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE BOTTNISKA SJÄLARNES LEFNADSVANOR 253
med »händerna» och höjande sig med skuldrorna öfver vattnet.
Så sjönko de småningom, fortfarande omfamnande hvarandra
men under öronslitande vrål och ursinnigt gapande och visande
tänderna mot hvarandra; till sist försvunno de under vattnet.
Strax därefter kom honan upp och blef skjuten och befanns
ha ett gapande sår i ryggen efter makens tass. Denne sågs
ej vidare till. Vid ett annat tillfälle åsågs gråsjälens parning
af tvänne personer på mycket nära håll. Den ene af dem,
som var beväpnad med bössa, sköt den ena själen, hvarpå den
andra jägaren rusade fram för att med väckaren infånga det
skjutna djuret men tog miste och stötte i stället vapnet i den
lefvande själen, som slet sig lös och försvann, under det den
skjutna gick till botten. Någon gång, då gråsjälen strax före
kutningen blifvit infrusen, hvilket mycket sällan torde inträffa,
lär parningen ske på isen.
Vikarens parning har veterligen ingen åsett, men utan
minsta tvekan uttalas den åsikten, att den sker på samma sätt
som gråsjälens, omedelbart efter kutningen och i vattnet vid
vistan. Då inga direkta iakttagelser föreligga, kan ju emellertid
ej detta betraktas som absolut säkert, ehuru stanken och andra
tecken hos hanen tyda på att parningstiden sammanfaller med
kuttiden. Därest så är förhållandet, synes i hvarje fall fostret
till en början växa mycket långsamt. Ett af fyrmästare O.
Sjöstedt i oktober uttaget vikarefoster var endast 15 cm. långt
men mycket fullständigt utbildadt med tänder och klor;
visserligen utan hår men med hudens färgteckning fullt tydlig.
Huru länge parningstiden varar, är okändt, men hanen
behåller ganska länge den vidriga stank, som han erhåller vid
kuttidens och sålunda parningstidens inträde. Sommartiden
är stanken försvunnen, åtminstone i det allra närmaste, och
ännu i januari lär den icke göra sig gällande. I synnerhet hos
vikarhanen kan den vara fruktansvärd; en droppe blod på
handen eller endast ett nyp i skinnet medför följder, som trotsa
äfven en mycket ihärdig tvättning. På grund af denna stank
är det, som hanen af såväl den ena som den andra arten kallas
»stimmare» (af stimma = stinka), och han säges > bli stim», då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
