Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
EINAR LÖNNBERG
som ha en mjuk för vatten genomtränglig hud, genom vilken
de tillika delvis andas. De äro visserligen i regeln m. 1. m.
goda simmare och vistas ofta åtminstone tidvis i vatten, men
det är blott sött vatten, och den vanliga föreställningen är,
att de skulle dö redan av ganska ringa salthalt i vattnet. Så
säger t. ex. den framstående kännaren av dessa djur Professor
Franz Werner i sin bearbetning av det band, som handlar
om groddjuren i sista upplagan Brehms »Tierleben»: »Alltid
välja dock groddjuren sötvattnena till sin uppehållsort–––––
undvika däremot havet eller salthaltiga vattensamlingar över
huvud taget; därför sätter också havet i de flesta fall
oöverstigliga gränser för deras utbredning. Där, varest de dock
förekomma på från fastlandet skilda öar, får man tänka sig
antingen att fåglar släpat rom med sig eller att en
landförbindelse med deras hemöar förekommit i nyaste tid». Jag är
villig att erkänna, att jag själv rätt länge hyste en liknande
åsikt, likväl med den ändringen, att grodrom sannolikt sällan
kan medföras av fåglar, men däremot kunna vuxna grodor
ofrivilligt komma med i människors farkoster eller med däri
förda laster. Numera har jag dock på goda skäl, såsom skall
visas i det följande, haft anledning modifiera denna
uppfattning. En av de första omständigheterna, som väckte vissa
tvivelsmål hos mig, var, att paddor plägade uppträda på Gotska
Sandön, där det ju ej fanns något sötvatten, vari de kunde lägga
sina ägg och där deras larver skulle kunna utveckla sig. Sålunda
måste en annan rekrytering kunna äga rum. Ett annat skäl var,
att jag en gång såg vattenödlor i ett »hällkar», d. v. s. en med
vatten fylld klippskreva, på Källskären ute i yttersta
havsbandet utanför Bråvikens mynning. Dit har det säkerligen ej
funnits någon landförbindelse sedan Littorinatiden, då vattnet
t. o. m. var saltare än nu. Jag gjorde också vid detta tillfälle
ett litet experiment, varom förut berättats i denna tidskrift.
Några av de nämnda vattenödlorna sattes i en spann med
havsvatten, sådant som det var i skärets omgivning. De trivdes
däri förträffligt under ett helt dygn, vilket jag ansåg vara nog
som bevis. Visserligen är salthalten i denna trakt sannolikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
