Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SANDÖDLAN OCH SKOGSÖDLAN
249
Skogsödlan har intet dylikt band, på sin höjd äro ett par
tre rader fjäll längs ryggens mitt något smalare än de övriga
(ganska vanligt hos många lacertider). Skillnaden mellan de
båda arterna i detta hänseende framgår tydligt av den här
bifogade planschen.
Vad slutligen gomtänderna beträffar, så är naturligtvis
förefintligheten eller avsaknaden av dylika en viktig karaktär,
men är icke alltid säker och dessutom svår att avgöra.
Särskilt hos djur, som en tid legat i sprit och äro hårdnade, är
en dylik undersökning vansklig att utföra.
Det kan ju synas underligt, att tvenne arter, som i
verkligheten äro varandra så olika, under vissa omständigheter
kunna vara svåra att skilja åt. Detta kan emellertid vara
fallet endast om man rent ytligt jämför dem och endast ser
på en detalj. Olika arter kunna till det yttre vara varandra
mycket lika, med i vissa detaljer lätta att skilja åt. Å andra
sidan kunna tvenne former vara varandra mycket olika till
det yttre, med helt olika teckningselement, proportioner m. m.,
men i de vanligen undersökta detaljerna icke uppvisa någon
konstant skillnad. Den sydeuropeiska ödlefaunan (speciellt
murödlegruppen) har i detta hänseende vållat forskaren stort
bryderi, och kännedomen om de olika formerna, deras
förhållande till varandra o. s. v. är långt ifrån fullständig, tvärt om,
den har först sedan halvtannat årtionde resulterat i ett
verkligt systematiskt studium. Medelhavsländernas »sönderhackade»
konturer och stora klimatextrema förklara långt ifrån de
otaliga variationernas uppkomst. I vårt speciella fall vill jag
nämna, att skogsödlan är en mycket stabil art, under det
sandödlan genomlöper en synnerligen märklig variationsserie
österut, såsom jag tidigare haft tillfälle påvisa mera utförligt
på annat ställe.
De båda ödlorna ställa mycket olika fordringar på
uppehållsort och klimat. Skogsödlan är den palaearktiska
regionens mest härdade kräldjur, hon går i Europa ända upp till
Ishavet och även i det kalla Sibirien till nära polcirkeln. För
övrigt förekommer hon genom hela Sibirien ända bort till ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
