Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN
IQI
En vitkindad gås, Branta leucopsis,
sköts den 5 maj vid Bedarö, Södermanland. Den blev genom
Mästerlotsen A. Öbergs, Landsort, försorg tillvaratagen och insänd
till Riksmuseet.
Långa, Molva molva, fångad i Östersjön.
Fiskare Hans Levin, Kämpinge, fångade den 28 okt. 1928 i
ett ålbottengarn vid L. Bedinge, c:a 5 km. öster om Smyge huk,
en länga vägande 1,6 kg. Långa torde ej förut ha fångats så långt
in i Östersjön. I Öresund erhålles långa då och då, och den har
även träffats i Kielerbukten.
AT. Sv. Fiskeritidskr.
En stor mal, Silurus glanis.
Den 20 juni fångades i Edebysjön, som står i förbindelse med
Båven i Södermanland, ett exemplar av denna numera i Sverige
ganska sällsynta fisk. Den mätte 2:1 cm., men till följd av
smärtheten av fiskens bakre del steg vikten endast till 42 kilo. Den
skänktes av Dr. Harry von Eckermann till Riksmuseet, som tillika
omtalade, att, efter vad det meddelats honom, denna mal fångats
i en ryssja på nästan alldeles samma ställe som ett annat ungefär
lika långt exemplar, som av hans farfar också skänkts till
Riksmuseet och där finnes uppstoppat.
Till vilken grad kan en fågel uthärda svält?
Ej så sällan träffar man på fåglar, som till följd av skada eller
sjukdom äro så utmärglade, att de synas endast bestå av »fjäder
och ben». Men även i vissa fåglars så att säga normala liv ingå
ofta längre eller kortare fasteperioder. De kunna alltså, d. v. s.
åtminstone de större fåglarne, rätt länge uthärda hunger utan att
förgås. Förliden vinter svulto dock en mycket stor mängd av
simfåglar ihjäl. Det är mig ej bekant, om i samband härmed några
undersökningar gjordes för att utröna i huru hög grad dessa
ihjälsvultna fåglar avtagit i vikt från det normala. I det följande skall
därför lämnas två exempel, som möjligen kunna utgöra ett bidrag
till denna frågas besvarande.
Det första rör sig om en sångsvan <£, som uppsändes till
Riksmuseet från Mörrumsån av Med. Dr Ingolf Lönnberg, och
han meddelade samtidigt följande om dess »pinohistoria». »1 sista
veckan av februari syntes två svanar i Mörrumsån vid Hemsjö. De
lågo dels i det forsande, ofrusna vattnet, dels sutto de på iskanten,
Personalen vid kraftstationen såg dem ofta, men som längre ner
vid ån vid Marieberg-Svängsta tama svanar hållas, och dessa
mestadels vistas ute, antog man, att det var fråga om dessa tama svanar,
helst som dessa flera gånger legat i ån vid Hemsjö, ty de ströva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
