Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några kritiska fåglar. Av Einar Lönnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA KRITISKA FÅGLAR
!S3
gråtrutar, ty de variera högst betydligt. De ha ofta spetsen
av första handpennan rent vit, visserligen i något växlande
utsträckning, men stundom ända till 6’/a cm. längd. I vissa
fall korsas pennan något innanför yttersta spetsen av ett
smalt svart band, men vanligen finnes av detta blott en liten
ringa rest som en liten fläck på ettdera fanet. På andra
handpennan kan den vita spegeln vara inskränkt till innerfanet,
men oftare är den stor och räcker över båda fanen. Sålunda
förete våra gråtrutar mycket ofta ett mönster på dessa pennor,
som är lika det, som Witherby angiver för cachinnans, och i sin
monografi över Laridæ (1925) har Dwight för cachinnans
avbildat alldeles samma variation, som här nu omtalats för svenska
gråtrutar. Huru förhålla sig nu våra »om/ss«s»-exemplar i
detta avseende? Det ena av Sushkins exemplar har första
handpennans spets rent vit och en stor spegel på den andra.
Hans andra exemplar har däremot rester kvar av det mörka
på första handpennans spets och blott en liten spegelfläck på
den andra. Båda Vardö-exemplaren ha rester av det mörka
kvar på första handpennans spets, men på den andra pennan
har det ena stor, det andra liten spegelfläck. Sålunda synas
gråtrutarna inom om/ssüs-området variera på alldeles samma
sätt som våra gråtrutar. Till liknande resultat har Hortling
kommit vid undersökning av gråtrutar i Helsingfors zoologiska
museum, i det att han av 18 betecknar 12 såsom
»cachin-nans»-typ och 6 som »argentatus»-typ.
Gå vi sedan att granska storleksförhållandena, alldenstund
det uppgives, att »omissus» skall vara större än den typiska
argentatus, så finna vi följande. Sushkins hane från
Murman har en vinglängd av 433 mm., och hos hans hona är
samma mått 420 mm. Det ena Vardö-exemplaret, som
bestämts till hane, har vinglängden 441 mm., det andra, av okänt
kön, 432 mm. Hos svenska gråtrutar varierar vinglängden
också ganska mycket, men är hos hanar vanligen mellan 430
och 460, undantagsvis ända till 470 mm., och hos honor från
395 till 447 mm. Måtten ge följaktligen ej heller någon säker
ledning. Det förefaller alltså, som om i nuvarande stund ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
