Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 LITTERATUR
en javan, som anställts som preparator, förklarar sig ej kunna
arbeta utan strejkar och ger sig av. De bada tyska damerna få
sålunda ökat arbete. Jakten i urskogens snår blir, ej minst genom
de ohyggliga taggarna på rottinglianerna, svår och ofta pinsam.
Förf. lyckas dock så småningom finna åtskilliga intressanta och
även för vetenskapen nya fåglar, bl. a. en jordtrast, en efter förf.
uppkallad svartblå, pä marken levande fågel Heinrichia calligyna
Stres., en rnorkullart, som förut namngivits blott på en vinge och
några ben; en ekorrliknande, men långnosig gnagare av ett nytt
släkte o. s. v. Men rallen, som också skulle leva i urskogen, stod
ej till att finna. Efter ett par veckors vistelse i detta första
urskogsläger fortsattes expeditionen i etapper uppiör berget till dess
topp på 3,400 m. höjd. Här är en ståtlig utsikt och på
förmiddagen solsken, men snart komma dimmorna svepande och nätterna
äro fruktansvärt kalla. Hackande tänder måste man krypa in i
sovsäckar och under täcken. Utbytet är också magert och efter
10 dagar vänder man åter ned i den ohyggliga regnskogen. Mest
beklagansvärda äro damerna, som genomvåta sitta vid
konserveringsarbetet med fingrarna såriga av arseniken. Nästa station
ligger i mindre regnig skog. Man får där bl. a. en sällsynt på
marken levande skogsduva. Ett par skjutna svin förbättra också
kosten. Något längre ned i den varmare skogsregionen på 1,500
m. höjd är fågellivet rikare, men här tillkommer en annan plåga,
nämligen talrika fästingar och de små, knappt för blotta ögat
synliga otaliga acariderna, som tränga in i huden och orsaka en
olidlig klåda. Det var sedan en stor lättnad att komma ut ur
urskogen i ett solbelyst landskap, och expeditionen stannade i ett
par veckor i en by Uru. Invånarna här voro synnerligen
tjänstvilliga och vänliga och överhopade expeditionen med gåvor av
frukter in m. Förf. säger också, att vistelsen här var den
lyckligaste tiden under de två år, som expeditionen varade. Därnäst
vänder sig Heinrich mot Nordcelebes för att utforska faunan på
berget Matinan. Innan han lämnar kusten gör han bekantskap
med den intressanta hammarhönan, Megacephalon, som gräver ned
sina ägg i sanden vid kusten och låter dem kläckas där av
solvärmen. Han fick själv tillfälle att se, huru en 40 cm. djup
grop grävdes och, sedan ägget lagts, åter igenkrafsades. En annan
bekantskap av mindre angenäm art var de blodtörstiga landiglarna,
som överallt från buskar och grenar överföllo vandraren och sögo
hans blod, lämnande, när de slutat, fortfarande blödande sår. Det
regnade som vanligt hela tiden, men, säger förf., i den lägre
urskogen, där det är varmt, gör detta ej något, man vänjer sig snart
därvid, värre är det uppe i den kalla regnskogen på ett par tusen
meters höjd. Där yppade sig olika krämpor, ont i halsen,
öron-susning, snuva o. s. v. Men utbytet av jakten är givande. Redan
på vägen upp fick man skjuta en hjortsvinsgalt, Babirusa.
Fågelvärlden visade sig på Matinan utgöras av motsvarande arter, som
man förut gjort bekantskap med i söder, men så mycket avvikande,
att de kunde sägas representera andra geografiska raser. Myza
sarasinorum hade t. ex. där ej en vit utan en violett fläck vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
