Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanliga snokens utbredning i norrland 245
sund, Nyhamn (1924), Vikarbodarna (1925) samt på Bremön
(årligen). På Alnön är snoken funnen vid Spikarna (1925) och
Rip-sandsviken (årligen).1 På Rödön gjordes ett fynd 1925. I Skön
påträffades 1923 ett exemplar i närheten av kyrkan enligt flera
vittnen. Från Tynderö finnas flere samstämmiga och säkra uppgifter
från senare år. Vidare äro snokfynd gjorda vid Sommartjärn i
Tuna (1924) samt vid Rösåsen i Sättna, där rådman G. Velander
i Sundsvall frän barndomen fick lära sig att skilja mellan huggorm
och snok, som båda funnos i närheten av hans hem i nämnda
socken. Exemplar av den senare arten ihjälslogos icke så sällan
vid slåttern på vissa fuktiga ängar.
Å Fjäls egendom i Hässjö s:n såg doktor K. Hagman, enl.
meddelande till förf., hösten 1869 »en grann svart snok, som i en
mjölkkällare intog sin frukost, liggande i fatet eller träget.»
Ångermanland.
Flerstädes i kustlandet synes snoken icke vara så synnerligen
ovanlig. I Bondsjö i Säbrå s:n betecknas den av lantbrukaren K.
Isaksson såsom rätt allmän. Oftast har han funnit den pä
dikeskanter, där den legat på lur efter grodor. Redan som pojke fick
han lära sig att skilja snoken från huggormen på nackfläckarna,
stjärtens form m. m. Själv har han alltid skyddat den och
tillhållit barn och tjänstefolk att lämna den i fred.
Från sitt fädernehem i Nora har rektor K. J. Svensson i
Härnösand erinrat sig, huru man en vår vid utkörande av gödsel hittade
7 snokar i gödselstaden, vilka samtliga avlivades. Även vid flere
andra tillfällen ha i Nora exemplar påträffats av herr S., som
dokumenterat sin förtrogenhet med snokens kännemärken.
I Vibyggerå var den enligt kyrkoherde E. Silén i hans
ungdom ganska vanlig. Fadern, som var kyrkoherde där, inplantade
hos barnen att skona snoken och tillrättavisade dem, om de
råkade döda någon sådan. Även i Sidensjö, dit familjen flyttade
år 1900, fanns den.
På Södra Ulfön nära Fäbodsjön hittade skogsförvaltare G. H.
von Post sommaren 1933 en död snok, »ett mycket stort ex. med
synnerligen vackert utbildade citrongula fläckar», vilket tyvärr icke
kunde tillvaratagas pä grund av dess långt framskridna
upplösningstillstånd. År 1914 råkade han döda ett ex. invid Örnsköldsviks
stad, och ett annat såg han s. å. vid Mo bruk.
Icke heller i Nordmaling, Ån germanlands nordligaste kustsocken,
saknas snoken. Hemmansägaren V. Rönnberg i Rönnholm, en
mycket trovärdig man, har återgivit, vad hans far berättat från en
skiftesförrättning i byn under åren 1863—65, i vilken han deltog
som hantlangare. Vid ett par tillfällen hade tjänsteförrättande
lantmätaren, d. v. underlöjtnanten, sedermera översten M. Alsterlund,
gripit ormar med händerna under förklaring, att de voro fullkorn-
1 På Alnön har läroverksadj. K. Lindström hört talas om snoken
såsom vanlig gäst i ladugårdarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
