Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanliga snokens utbredning i norrland
247
Jämtland.
För erhållande av tillförlitliga uppgifter om ormarna i
Frostviken blev jag tillrådd att vända mig till herr Aron Bengtsson i
Håkafot, Fågelberget, vilken ock lämnat mig ingående och
intressanta upplysningar, som nedan refereras:
Nu för tiden, sedan bergsidorna blivit täckta av tät och
skuggande granskog, äro ormar sällsynta i trakten, men förr var det
annorlunda. Solen kunde då steka på de blockuppfyllda
sydbranterna utan nämnvärt hinder av den glesa björkskog, som fanns.
Detta gjorde, att ormar trivdes där utmärkt och »växte till som
svampar ur jorden». De voro »en formlig fasa för befolkningen,
åtminstonen barnen och isynnerhet för de stackare, som skulle gå
i vall med kreaturen». Där fanns, enligt B., både huggorm och
snok, men mest den förra, och han beskriver även de båda arterna.
Om snoken heter det: »Den är svart med ett band efter ryggen i
likaledes svart färg, men detta glänser, så att man därigenom
urskiljer det från den övriga kroppsfärgen. Bandet går som på
huggormen, sick-sack.»
Av beskrivningen framgår, att de s. k. snokarna på
Fågelberget i själva verket äro svarta huggormar, och så torde utan tvivel
förhållandet vara även på den andra uppgivna snoklokalen,
Karlberget. Egendomligt är emellertid, att »snoken» anses fredligare
och ofarligare än huggormen. »Snoken har ingen rädsla för», säges
det, »antagligen beroende därpå, att den så sällan synes ilskna till.
Man kan taga den om stjärten och på så sätt hålla den, utan att
den med. en rörelse försöker komma åt personen i fråga.»
Föreställningen om »snokens» ofarlighet kan tänkas bero på något slags
suggestion.
Av lektor Olssons sagesmän var E. O. Grafström
folkskollärare i Frostviken. Han har nog av sina skolbarn fått höra talas
om de farliga och mindre farliga ormarna i trakten. A. F.
Winnberg var kyrkoherde i samma socken, och att ryktet om ormarna
nått även honom, är naturligt, men ingenting tyder på att han varit
i någon mån zoologiskt orienterad.1
Vad slutligen E. A. Selberg beträffar, var han student och
under 7 terminer inskriven vid Uppsala universitet, där han synes ha
bedrivit naturvetenskapliga studier. Dessa resulterade dock icke i
någon examen, och han kom att sluta som sockenskrivare i Ström.
Norrlands nations matrikel betecknar honom emellertid såsom
framstående botanist, och W. Lilljeborg2 anför efter honom en
uppgift om grävlingens förekomst i norra Jämtland, en uppgift, som
icke veterligen blivit bekräftad. Sommaren 1879 företog han med
1 Däremot hölls han (Leonard Bygdén:, Härnösands stifts herdaminne I,
sid. 252) »vara en god latinare och väl bevandrad i Svedenborgska
litteraturen». F. ö. var han vida beryktad för sina egenheter och ådrog sig bl. a.
varning av domkapitlet genom att vid en nattvardsgång utdela
porterbland-ning i st. f. nattvardsvin.
2 Sveriges och Norges däggdjur, 1874, sid 572.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
