Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
otto holm
samma tid sågos emellanåt ormar inne i ladugården, men om
deras art ville N. icke uttala sig, och de dödades f. ö. utan misskund,
när helst man kom ät. Även senare har N. en och annan gång
på denna plats sett ormar, vilka betraktats såsom ofarliga, och så
sent som 1930 dödades där av en annan Risböle-bo, gärdsägaren
B. F. Qvarnström, en orm, som konstaterades vara en snok.
Därom har Q. berättat följande: Sedan han slagit ormen och till
sin ledsnad märkt, att det var en snok, gav han den ett nytt,
dödande slag, dock undvikande att därmed skada huvudet. Detta
undersöktes och befanns vara utrustat med ljusgula nackfläckar
men sakna gifttänder. Huggormens taggiga ryggband fanns icke
heller. Q. är dalkarl, född i Orsa, och därifrån känner han
snoken mycket väl, men under de 33 år han varit bosatt i Lövånger
är det ifrågavarande exemplaret det enda, som han där sett. Q.
framhåller de kvarliggande gamla gödselkasarna vid
Risböie-fäbo-darna som särdeles lämpliga yngelplatser.
Frän Överkalix s:n har kronojägaren A. Ekerhvén (1926)
inberättat ett par snokfynd vid sjön Kälvjärv: »År 1919 påträffade
jag en snok, som ej dödades, och 1924 såg jag även en, som då
redan var dödad av en person, i tanke att det var en huggorm.
Snoken kännetecknas av litet, smalt huvud, är till färgen svart med
en gul fläck pä sidan om halsen. Vissa huggormar bli ganska
mörka till färgen, men vid närmare undersökning markeras den
av-ett vågigt band längs ryggen och hugger, så att gift lämnas mot
det föremål, som räckes honom.»
Inom samma socken dödades i början av juni 1925 på
kronoparken Västra Tallberget vid sjön Marsjärv en orm, som av
kronojägaren E. Bergman undersöktes och befanns vara en snok. »Vad
som gav mig anledning antaga», skriver han 1926, »att det var en
snok, var de gula fläckarne bakom huvudet, vilka jag rätt så
tydligt kunde iakttaga, då huvudet ej var mycket sönderkrossat.
Ormen var mycket mörk. Något mörkare ryggband kunde icke
iakttagas.»
Slutligen har en snokförekomst i norrbottniska skärgården blivit
omvittnad. Kollegan J. Näsman i Haparanda brukade under
somrarne bebo Sortti gärd på ön Seskar. Vid rivandet av en gammal
ladugård dödades där på 1890-talet ett antal ormar, som herr
N. med bestämdhet påstod vara snokar; vid ett annat tillfälle
påträffade han i eller 2 exemplar i närheten av gården. Enligt hans
förmenande hade ormarna följt med barlastjord, sorn lossats på ön,
och varav några lass körts till Sortti gård. Vid avstjälpningsplatsen
för barlasten invid Sandvikens sågverk fann disponent L. Sandberg
följande året en orm, som enligt hans övertygelse var en snok.
Numera äro dessa ormar för länge sedan utrotade.
Lappland.
Från södra Lappland äro ej många säkra fynd kända. Under
sin mångåriga vistelse där har jägmästare H. Zetterberg en enda
gång sett en snok. Det var år 1905 vid Umeälven ungefär på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
