Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanliga snokens utbredning i norrland
251
gränsen mellan Lycksele och Stensele socknar. Möjligen har dock
snoken även här i äldre tider varit mera vanlig. Kronojägaren P.
C. Sahlman i Blaiken skriver: »I min forna hemtrakt i Stensele
kyrkplats brukade snoken ganska flitigt påträffas och isynnerhet i
mjölkbodar, där de åto grädde från s. k. mjölktråg och blevo feta
som ål.» De påstådda snokarnas talrikhet kan ju vara ägnad att
framkalla en viss betänksamhet, men sagesmannen har från
vederhäftigt håll (jägm. Gram) betecknats som en mycket pålitlig
iakttagare, och huggormen synes han väl känna i dess olika former.
Han talar om en huggorm med svart rvgg i likhet med snoken,
som förekommer i skrovliga bergstrakter. Den brukar visa sig
tidigt på våren och går då under namnet »skaraormen».1
I norra Lappland äro fynden något mindre sällsynta än i
landskapets södra del. Frän Arvidsjaur har n. v. överjägmästare Björn
Groth i brev 1923 meddelat följande intressanta berättelse: Vid
en stämplingsförrättning sommaren 1916 å kronoparken Trollforsen
norr om sjön Jägnajaur skulle han en regnig dag med sitt
arbetslag inta middag i en gammal fallfärdig f. d. timmerkoja vid
stranden av nämnda sjö, då i kojan en snok upptäcktes. »Något
misstag om arten föreligger icke», försäkrar herr G.; »snoken dödades
och beskådades noga. Alla karakteristika funnos: de ljusa
fläckarna på sidorna om huvudet, det lilla ovala huvudet utan
huggormens trekantiga hjässa och skarpa ögonplåtar", den smärta
kroppsformen, färgen och den karakteristiska, allt annat än behagliga
lukten. Jag är ’sörlänning’ och har dessutom alltid och redan som
pojke varit intresserad av zoologi, främst ormar o. d., varför jag
vågar påstå mig vara fullt vittnesgill i denna fråga. Förutom den
snok, som enl. ovanstående dödades, visade sig ännu en i kojan,
som emellertid fick leva, sedan jag konstaterat arten. En av
revirets kronojägare, som jag tillfrågat ang. förekomst av orm i
allmänhet, sade sig hava sett såväl huggorm som vanlig snok i
trakterna kring Piteälven, den förra allmän, vilket jag kan bekräfta,
den senare däremot ganska sällsynt. — Mitt ovannämnda fynd vid
Jägnajaur inträffade någon av dagarna 11—15 juni 1916.»
I augusti s. å. dödade jägmästare Axel Elgstrand en snok
invid Abmorälvens utflöde i Pite älv (Arvidsjaurs s:n; c:a 12
kilometer norr om byn Muoskosel). »Ormen hade lång, smal stjärt,
var ofvan svart med 2 gula fläckar på nackens sidor och undertill
mörkblå», skriver herr E. 1923. »Tyvärr visste jag icke då, att
1 Om god iakttagelseförmåga vittnar ock fortsättningen av berättelsen
om huggormarna: »Vid dödandet av de samma har påträffats från 3 till 11 st.
ungar, som springa fram ur ormen, och äro dessa ungar mycket kvicka och
färdiga att löpa sin väg. — Jag påträffade en gång en liten sparv, som var
orolig, och vid efterseende fanns ett sparvbo med en unge uti; en huggorm
svart till färgen låg inne i boet och svälte ungen, så att den pep, för att på
detta sätt få till sig ungens moder; men hon syntes förstå faran mvcket väl.
I ormens buk fanns 4 st. fågelungar av samma sort. Av detta kan man få
en föreställning om ormens list.»
2 Ogonplåtar = scuta supraocularia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
