Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
OTTO HOLM
fyndet borde hafva bättre noterats. Men det plägar ju vara så
med många dylika fall. Jag minnes också, att ormen dödades,
därför att jag trodde mig ha att göra med en huggorm, då den
låg ganska dold bland kraftiga liljekonvaljstånd. Först efteråt fann
jag den vara en snok på nyss angifna kännemärken.»
Såsom förut nämnts, godtar icke Ekman de fynduppgifter, som
i Kvikkjokk lämnats dels till Löwenhjelm, dels till honom själv. Yad
de förra beträffar, torde de avsedda ormarna utan större risk kunna
föras till samma art som »snokarna» i Frostviken. I senare fallet åter
synes en tillfredsställande beskrivning ha lämnats, men naturligtvis
kan frågan av prof. E. själv bäst bedömas. Mycket bevisande
förefaller det av Gaunitz relaterade fyndet av snokägg i en gödselstack,
men hans sagesmän voro endast ett par pojkar, och för min egen
del iakttar jag särskild försiktighet i fråga om minderårigas
uppgifter. Och G. själv tillägger: »Till dess något snokexemplar från
Peuraure kommit någon vetenskapare i händerna får snokens
förekomst därstädes givetvis betraktas som problematisk.» En
utredning vore utan tvivel av intresse.
Icke mindre önskvärt vore det, att full klarhet kunde vinnas i
fråga om snokens vara eller icke vara i Gällivare. Om alla de
uppgifter, som därifrån kommit mig tillhanda, vore fullt exakta,
skulle arten vara utbredd över större delen av den väldiga
socknen. I vissa fall ha emellertid uppgifterna visat sig bero på
misstag eller t. o. m. avslöjat sig som rena falsarier, och det kunde
under sådana förhållanden synas av försiktigheten påkallat att
förkasta hela materialet såsom opålitligt. Att skära alltsammans över
en kam vore dock icke rättvist. En del berättelser äro av den
art, att det icke låter sig göra att avfärda dem som nonsens, och
några av dem skola här relateras.
Stort intresse för frågans utredning har visats av kronojägaren
K. E. Lundkvist i Nattavaara, och av honom anställda
efterforskningar ha givit resultat av värde. Själv tror sig herr L. med
säkerhet ha dödat en snok på sydsluttningen av berget Nänesvare, c:a
3 km. norr om Nattavaara station. Det var sommarn 1901.
Ormen var, vill han minnas, mycket mörk med gula fläckar bakom
tinningarna.
Bland de uppgifter om snokfynd, som av andra personer
lämnats honom, har herr L. i brev 1923 särskilt framhållit dem, som
härstamma från (nu framlidne) folkskolläraren Olov Forsman. Som
12- à 13-årig pojke var denne en gång i början av 1860-talet
med, då i hans födelseby Muorjevare 5 à 6 st. snokar »kommo
fram underifrån en osund ladugård med lågt golv och hade lagt
sina ägg i en närliggande gödselhög; alla dödades i tro, att det
var huggormar, men F. minnes säkert, att de hade vita fläckar
bakom tinningarna och voro stora och svarta». På senare tid hade
E. under sina många fotvandringar såsom nomadlärare, tolk,
ordförande i hushållningsgille och odlingsnämnd m. m. åtskilliga gånger
iakttagit snokar, som alla varit »svarta med dels vita och dels
gulvita fläckar bakom tinningarna». Den sista såg han omkring"en
mil väster om Nattavaara station på sydsluttningen av berget At-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
