Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanliga snokens utbredning i norrland 253
jektjokko. Den dödades icke, då F. genast observerade, att det
var en snok. Vid flera tillfällen hade han uppmanat personer i
sitt sällskap att skona påträffade snokar såsom varande fullkomligt
ofarliga och t. o. m. nyttiga. »Herr Forsman är en hedersman av
gamla stammen», tillägger L., »och absolut pålitlig, varför jag för
egen del går i borgen för sanningsenligheten av hans utsago.»
Mycket beaktansvärda iakttagelser ha även gjorts av
platsredaktören Emil Nordwall i Gällivare. Han säger sig vid olika
tillfällen ha dödat ormar, som icke gärna kunnat vara annat än
snokar. »Emellertid», skriver han, »som jag icke är expert på
området, vill jag göra en beskrivning av dem: Längden omkring
i meter, möjligen mera, färgen svart eller närmast svart utan det
rutiga bandet längs ryggen, som är ett igenkänningstecken för
huggormen, en ljus fläck på vardera sidan om huvudet i trakten bakom
örat. Fläcken ljusgul och oval, om jag minnes rätt. Denna sorts
’ orm har jag iakttagit å Leipipirs kr. p., vid Gällivare, mellan
Ab-borrträsk och Porjus samt i Vettäsjärvi, Gällivare socken.»
Sv. Ekman räknar med de uppgivna snokbestånden i
Frostviken såsom relikter från den postglaciala värmetiden. Om ock
dessa i vår tid måste gälla som imaginära kvantiteter, är därmed
icke uteslutet, att de en gång varit verklighet. På så sätt skulle
förekomsten av namnet snok kunna förklaras och relikthypotesen
bli tillämplig på detta — och kanske även på föreställningen om
de svarta huggormarnas ofarlighet. I Övre Norrland är det
åtskilligt, som tyder på att snoken förr varit vanligare än nu, och att
arten där i själva verket är att betrakta som en relikt. När den
blivit en sällsynthet eller alldeles försvunnit, torde namnet även där
ha överflyttats på de mörka huggormarna.
Att sätta utdöendet i samband med en klimatförsämring är
utan tvivel berättigat, men även en annan faktor är att räkna med,
nämligen befolkningens ändrade inställning till denna ormart.
Under hednatiden var snoken rent av föremål för dyrkan som ett
gudomligt väsen, och denna ormkult har uppenbarligen haft en mycket
vidsträckt utbredning. Här i Norden lämna bronsålderns
hällristningar1 vittnesbörd om densamma, och om rester därav har Olaus
Magnus2 åtskilligt att förtälja. Han refererar (bok III, kap. i)
berättelser om hedniska bruk bland litauerna: »Vidare ägnade de sin
dyrkan åt ormar (i den falska tron att dessa voro ofarliga), af det
skäl att de ansågo dem vara boningarnas bevarare och
skydds-gudomligheter . . . Men ehuruväl denna vidskepliga dyrkan
numera synes vara fullständigt utrotad, så lefva dock rester däraf
genom onda andars tillskyndelse kvar i nägra undangömda boningar
i nordiska ödebygder, såsom Norge och Värmland.» — Längre
fram (XXI: 48) återkommer han till ämnet: »Det finns äfven hus-
1 Särskilt märklig är en bergtavla i Tanums s:n i Bohuslän, som visar
en man i adorantställning framför en stor orm; se Oscar Almgren,
Hällristningar och kultbruk, 1926—27, sid. 125.
2 Historia om de nordiska folken, svensk uppl. 1909—25 (t:sta uppl. på
latin 1555).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
