Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
OTTO HOLM
ormar, hvilka längst upp i norr betraktas som husgudar: de få
dricka ko- eller fårmjölk, leka med barnen inomhus och ses ofta
sofva i vaggan som trogna väktare. Att ofreda dem anses som
helgerån. Dessa sedvänjor äro emellertid kvarlefvor af gammal
vidskepelse, som blifvit strängt förbjudna, sedan den katolska
religionen införts.»
G- O. Hyltén-Cavallius1 återger och bestyrker Olaus
Magnus’ framställning och har åtskilligt av stort intresse att tillägga.
Han framhåller runstenarnas drakslingor som uttryck för den heliga
vördnad, som våra förfäder hyste för ormen i samband med
föreställningen, att människan efter döden förvandlas till ett djurväsen,
företrädesvis en orm eller drake. Han påminner även om att de
forntida krigsskeppen byggdes i likhet med bevingade drakar, och
att den svenska örlogsflaggan egentligen är »ett drakhufvud med
gapande käftar och klufven tunga, således en rent hednisk
sinnebild, senare christnad genom ett deri tecknadt kors». Han
fortsätter: »I sammanhang med dessa gotiska folkbruk, hafva icke
blott ormar i allmänhet blifvit af ålder ansedda för heliga, utan
serskildt tomtormen eller snoken varit föremål för en egen
kult, erinrande om den orientaliska fetisch-dyrkan. Man såg
nemligen i detta djur ett slags hus-gud, eller ett skydds-väsen, som
förde lycka till huset; ifrån början otvifvelagtigt på den grund,
att snoken var en uppenbarelse af ättens aflidna förfäder, hvilka i
ny skepnad gästade hos sina fränder och bringade dem lycka i
deras husliga lif.»
Han refererar ock, vad tysken Michael Heberer och hans
sällskap under en resa i Sverige 1592 upplevde i Linerohs
(Linderås?). De funno där stallar och stugor fulla med ormar.
Visserligen gjorde dessa ingen skada, men då ett par av dem kröp
fram till några barn, som sutto på marken ätande sin gröt, och
började spisa med dem ur samma fat, förlorade resenärerna totalt
aptiten, avstodo från frukosten och gåvo sig i väg fortast möjligt.
H.-C. framhåller, hurusom dessa föreställningar och bruk med
en förundransvärd kraft förmått bibehålla sig icke blott i Wärend
utan ock i åtskilliga andra delar av vårt land. 1 Madbråten i
Slätthögs s:n åt en gång ett av barnen i all sämja mjölk
tillsammans med sin vän tomtormen, men slog så kamraten i huvudet
med skeden, utbristande: »Du qvadde, du äter inga soppor!»2 En
på H.-C:s tid ännu levande man hade i sin ungdom som
skomakarebiträde vistats i en annan gård i samma socken. Där höllo
sig snokar i mängd i ugnsmuren, kröpo gärna upp till gubben och
gumman i ugnssängen och åto »mjölk och soppor» tillsammans
med barnen. En morgon tog sig skomakareynglingen det orådet
före att invid sin arbetsbänk döda icke mindre än elva snokar,
varöver värdfolket blev på det högsta förbittrat. — »På gården
Förarm, i Urshults socken», berättar vidare H.-C., »lefde för 60 år
sedan en gubbe och en käring, som hade en hop snokar i fä-huset,
1 Wärend och Wirdarna, del II, 1868, sid. xxxin—xxxv.
■ Soppor = upplösta brödbitar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
