Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vanliga snokens utbredning i norrland
255
åt hvilka man på qvällen satte mjölk, emedan de troddes
med-förra lycka åt fänaden. Men en gång när husfolket var vid
kyrkan, gjorde några snickaredrängar upp en eld bakom
ladugården, fångade ormarna och brände upp dem. När så gubben och
käringen kommo hem, slogo de ihop händerna, bådo Gud trösta
sig och voro så ängse, som om de hade förlorat all sin egendom.
I gården Holborna, af Ryssby socken, blefvo på lika sätt en hop
snokar underhållna i ladugården ännu för 25 år sedan.
Tomt-ormen, som äfven i andra svenska landskap blir hållen
för helig, får ännu i Dalarne namn af Gårds-orm och heter i
Helsingland Lycko-orm.»
Om dylika föreställningar och bruk såsom fordom
hemmahörande på ett eller annat ställe i skogstrakter berättar efter gamla
personer Sven Nilsson i sin fauna. Han tillägger: »Nu händer
väl sådant aldrig; men säkert är att Allmogen ännu, i somliga
trakter, fredar Snoken eller åtminstone undviker sorgfälligt att döda
honom.»
Det var emellertid icke blott på enstaka platser »utom all ära
och redlighet», som snoken hyllades och bespisades. Seden har
varit allmänt utbredd och gängse i ännu senare tid än den, som
Nilsson åsyftar, såsom bl. a. uppteckningar i Nordiska museets
folklivsarkiv giva vid handen. Det framgår av dem, att tomtormar
förekommit i Skåne, Småland, Bohuslän, Dalsland, Väster- och
Östergötland, Södermanland, Nerke, Uppland och Västmanland.
Överallt ha de betraktats som ett skydd för gården och dess
invånare, särskilt för kreaturen. »När det fanns mycket tomtorm i
gödselsta’n, var det stor trevnad med korna i ladugården», trodde
man i Frändefors (Dalsl.). På en gård i Börstigs s:n (Vg.) var man
så rädd om sina snokar, att ungar, som påträffades i utkörd
gödsel, omsorgsfullt lades tillbaka i kasen. Att döda en tomtorm var
olycksdigert; det medförde sjukdom och nöd. En gubbe i
Svarteborg (Boh.), som av en besökande fick en orm ihjälslagen
innanför sin tröskel, utbrast: »Du kunde liga gärna ha slagit ihjäl den
frackesta kun (den bästa kon) för mig.» Men »tomtormen skulle
mutas, ty annars släpade den från». Man gav den söt mjölk att
dricka och kallade den till måltiden med lockrop: »Snokera!
sno-kera!» Andra tilltal voro på olika håll: »Långfiskene»
(Långfiskarna) och »Långpisen» (Långkatterna). Förtroligheten var stor.
I Dragsmark (Boh.) åt en gång, sades det, en liten flicka mjölk och
bröd i samma skål och på samma gång som tomtormen. Troligen
höll sig denne enbart till mjölken liksom en stamfrände i en
annan bohussocken (Foss), vilken av sin matlagskamrat, en liten gosse,
som snällt åt både gröt och mjölk ur den gemensamma skålen,
tillrättavisades med orden: »Äd gröd me’, din styggerl» Historien
upprepar sig, som bekant.
Huru länge dylika bruk fortforo, framgår icke alltid klart av
berättelserna, men ännu i slutet av 1870-talet kelade en »klok
gumma» i Över-Enhörna (Srml.) med sina tomtormar. Om en
annan gumma, »Pj askan», i Lena (Upl.) har upptecknarens,
doktorinnan Anna Arwidssons sagesman (f. 187g) berättat, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
