Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
OTTO HOLM
själv i sin barndom flera gånger sett, huru hon »i sin ladugård
hade stora, svarta ormar, som hon gav mjölk». Och fru A.
försäkrar, att ännu den dag, som i dag är, snokar mångenstädes av
gamla personer omhuldas och matas.
Av stort intresse äro även de av fröken E. Ohlson
bearbetade uppteckningarna i Härnösands Kulturhistoriska Museum.
Visserligen ha dessa ingenting att säga om bespisning av tomtormarna,
men föreställningen om deras natur och verkningar är densamma
som i Sydsverige. »För varje gård skall det finnas en sådan, och
den är till som ’varn’ för gården, mot det ont är», menade man
(Gideå). »En sådan orm får icke dödas, ty då drar man olycka
över gården» (Vibyggerå).
»De gamla ha på inga villkor tillåtit, att man dödat en orm,
som påträffats på gårdsplanen. Det kunde råka till att vara
’tomtormen’. De har trott, att varje gård skulle ha en sådan, och den
är en ’frejd’ för gården — ett lyckodjur. Den rätta ’tomtormen’
lär vara alldeles blå till färgen» (Stigsjö).
»För varje gård en tomtorm, en stor, svart en, en snok. Man
skall ej döda en sådan, då blir ingen lycka eller tur mera i
gården. I en gård har varit sjukligt lång tid (1915). Man tror att
det är för att ägaren slagit ihjäl en sådan orm. Tomtormen är
ett slags rå för gården» (Nordingrå).
»Tomtormen är ett lyckoväsen. Han är svart till färgen och
hugger icke. Det lär finnas en sådan för alla gårdar» (Grundsunda).
Ej heller i Västerbotten har man varit främmande för tron på
detta gårdsrå, såsom en uppteckning av 1931 från Avan i
Neder-luleå1 ger vid handen: »Tomtormen brukar man se i ladugården.
Man skall vara rädd om den och ej döda den, ty då förstör man
all lvcka.»
I Finland ha liknande föreställningar och sedvänjor varit gängse,
varom uppgifter av O. A. Forsmana bära vittne: »En kvarlefva
från heden tid synes äfven den ormdyrkan varit, hvilken
förekommit på sina ställen i ostkarelska gränsbygderna.» Han hade sig
bekant åtminstone tvenne fall av dylik ormdyrkan. Vid en kvarn
i Kontialaks by i Ruskeala socken matade mjölnarfolket några
årtionden tidigare tama snokar i sin stuga. Och pä en ensam gård
i VViiso ödemark i Sordavala socken uppfödde folket »ännu för
omkring tio år sedan» tama snokar.
Numera är människans förhållande till snoken i det hela mindre
vänskapsfullt och förtroligt. Åtminstone i Övre Norrland dödar
man honom merändels, när helst man kommer åt, vilket blivit så
mycket mer ödesdigert för det harmlösa djuret, som det sätter
värde på människans grannskap. Det har ett visst behov av värme
och söker sig därför gärna till ladugårdar och till gödselkasar, där
den genom jäsningsprocesser förhöjda temperaturen gynnar dess
välbefinnande och särskilt äggens kläckning. Klimatförändringen
kan även indirekt ha bidragit till utrotningen, därigenom att de
1 Uppsala landsmålsarkiv.
2 Bilder ur lifvet i Karelska Gränsmarkerna. Helsingfors 1895, sid. 64.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
