Faust och fauststudier / II. Wagner (1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

II.

Wagner.

Nog minnas vi litet var från vår skolgång stunder, då vi med saknad vände oss bort från träna, som skuggade lekvallen, för att i ett kvavt skolrum deklinera mensa eller konjugera doceo. Luften var så frisk, himmelen så blå, vallens grönska så mjuk att tumla i. Även om läxan var väl inhärd, ljöd dock tornklockan med hemsk klang, när hon bröt det heliga samkvämet mellan våren och ungdomen. Vi kunde i sådana ögonblick nästan ha frågat och svarat med Faust:

Och frågar du, vi hjärtat slår
så ängsligt här och utan hopp.
vi kval, som du ej själv förstår,
fördämma dina pulsars lopp?
O, från den värld oss Skaparn gav,
från livets fröjd i solens sken
har du stängt in dig i en grav
bland stoft och kvalm och dödes ben!

Ja, det var dödes ben, köttlösa knotor från benranglet av romerskt liv, som den bleke, i ett stelnat språks regler och undantag bortkomne, under formalismens ofantliga skräplast krökte

317

stackars läraren gav oss att gnaga på, i skadestånd för vårluften, solskenet och lekarne. Nåväl, de vetgirige bland oss gnagde med lovvärd id. Han hade sagt, att kunskapens skal är hårt, men dess kärne söt. Ett tänkespråk lämpligt i läraremun. Det uttalades ock helt visst i bästa syfte. Men lika visst är, att Mefistofeles kunde sagt oss detsamma.

Nu, då jag minnes de långa höst- och vinteraftnarne inom skolans murar, vill det också synas mig, som om Mefistofeles varit där inne ibland oss. Jag kände icke hans grannskap, så länge ännu den sjunkande solens sken vemodsfullt dröjde på väggen, som genom daglig iakttagelse blivit mig en solvisare, på vilken jag talde de trögt smygande minuternas tal, tills den sista strålen bleknat. Så kom skymningen, och så tändes ljusen, och den svarta tavlan på sin ställning nära kakelugnen kastade en lång skugga bort emot dörren. I det mörkret dvaldes han. Läraren satt framför sitt bord med huvudet lutat i handen. Skenet från de flämtande dankarne i ljuskronan föll på hans ädelt välvda, men sorgtyngda panna. Han gav oss frågor ur boken; vi svarade efter boken. Han rättade, han förklarade, där så kravdes, han skötte plikttroget sitt kall på läxans område, han plöjde och sådde inom hennes hank och stör, men gick icke därutöver, såsom hade han med livlig ed bundit sig vid att aldrig öppna oss utsikt över hennes stängsel. Han hade hjärta, det vet jag; han hade haft inbillningskraft, det tror jag. Men det hände aldrig, att han vädjade till vare sig

318

det förra eller den senare hos oss. Han måtte aktat som ämbetsplikt att lämna dessa brytningar av vårt mänskliga gry å sido, för att odla vår minnesförmåga ensam. I henne nedlades ord, böjningar, ändelser, namn och årtal. Det var ett stycke arbete, som han inom viss tid skulle hava färdigt och när den tiden utlupit och hans kännesvenner dömts mogne att flyttas till högre avdelning, var hans års-verke samvetsgrant fullbordat. De grekiske hjältar, vilkas gärningar vi läste, blevo till dockor, sammansatta efter språklärans regler, och den romerske Kornelius, deras tecknare, en oblidkelig pojkpinare i gröna glasögon och lastingsrock, med någon av dessa dockor i ena handen och riset i andra. Engelbrekt och Sturarne blevo namn, Lützen och Narva årtal och dagtal -- intet annat. Att vi voro födde i Sverige fingo vi lära här, men ej, att vi voro svenskar. Det lärde oss icke skolan, utan den gamle soldaten, som nu var stadstrumslagare, eller den stackars lantvärnsmannen, som nu tiggde i ett gathörn, sjungande:

»Bort plog och spade ur min hand!
Kom svärd och bajonett!»

Men stundom lyste vår magisters panna av ett annat sken än det från lågorna i ljuskronan, dessa sömniga lågor, som med matta tungor slickade sina långa vekar. Det blixtsnabba skenet kom inifrån. Han steg upp, han rätade sig, han tycktes skaka en osynlig börda från sina axlar. Dock endast för ett ögonblick. Han sjönk åter tillsamman, källsprånget sinade som det kom, ordet, det livgivande

319

ordet, för vilket gossekynnet är så mottagligt, ordet om tillvarons mål, om aktningen för all gagnande id, om den friska viljan att som det godas stridsmän gå ut ur skolan i livets fejd -- det ordet, som vi aldrig skulle glömt, om det blivit sagt, det dog på hans läppar, det hörde icke till läxan, det låg utanför skolstadgan, det dömdes kanske till och med olämpligt för präst- och ämbetsmannavägens ämnesvenner. Och vem dödade det? Då den där ljusglimten skönjdes i lärarens anlete, rörde sig en skepnad i den mörka vrån bakom tavlan, och därifrån räckte sig över golvet en skugga -- skuggan av en arm och en hand med utbredda kloväpnade fingrar -- och skuggan töjde sig, tills hon nått läraren, och hon lyfte sig, och den hemska handen lade sig på hans huvud. Och han satt hopsjunken som förr, och läxan började på nytt.

Om vi åtminstone fått veta, att det var vår plikt att ha tråkigt sex timmar om dagen! Den tarvliga sanningen upprann efter hand hos oss själve. Vad vi däremot brådare inhämtade -- jag vet ej rätt varifrån -- det var vårt omätliga företräde framför verkstädernas och åkrarnes ungdom. Och som detta företräde omöjligt kunde grundas på annat än de minnessaker, särdeles de latinska glosor, varmed man riktade oss, intogos vi för dessa glosor av vidskeplig vördnad. Det ömkligaste pjoller, det som var för fånigt att kunna sägas på svenska, fick, sagt på latin, en i våra ögon lärd och vördnadsbjudande hållning, fick ett krav på aktning, som de visaste ord, talade på fädernas

320

tunga, icke skulle ägt. Vi lärde omedvetet missakta modersmålet, och därmed folkets skick och sed, allt svenskt, utom själva namnet, varvid vi fäste den kärlek vi varit skyldige saken. Se där en av den formalistiska latinbildningens skuggsidor! -- Huru skolan ännu sörjer för kroppen, det varsnar man vid första åsynen av den ungdomsskara, som, hugnad med kunskapsvitsord och lagerkransar, lämnar hennes salar, för att efter hand breda sig över livets ängder. Hitsamlom med trumpetstötar alla världens naturfolk, att de må förvånade skåda detta vår odlings segertåg! Vad få de se? Till en början de omotsägligaste tecken till skolans förmåga att bryta den råa kraften. Kindens ros och ögats eld, det högburna huvudet, de breda skuldrorna och svällande musklerna -- alla dessa märken av en självsvåldig skaparmakts ohejdade framfärd, av en i »klassisk» mening vårdslösad uppfostran -- äro borta eller skönjas endast hos några få karska och motvilliga kynnen. De fleste inom den löftesrika ungdomsskaran utmärka sig för bleka kinder, krökt rygg och släpig gång; ett icke litet tal av näsor är väpnat med glasögon; från en och annan hjässa lyser mellan redan glesnande lockar den brådmognande världskännedomens måne i sitt ny. Patagonierna -- om sådana finnas bland åskådarne -- skola med fägnad vittna, att om deras kuster någonsin ha att rädas strandhugg, blir det icke av slike vikingar. Indianerna skola suckande spörja, varför icke de första vitskinnen, som hemsökte deras jord, voro så vulne som dessa, ty urskogarne hade då kvarstått och gräsmarkerna

321

aldrig blivit rista av en plogbill. Hinduerna måste medgiva, att många av dessa ungersvenner redan hunnit långt på vägen till det saliga nirvana och synas väl mogne att bortdrömma sitt liv i ett djupt och heligt skärskådande av den egna nästippen.

Sörja dessa unga män vad de mist av kraft, skönhet och levnadsmod? Nej, Gud ske lov! Det vore illa. Deras uppfostran tränger djupare än så. Tecknar deras ryggbast bågar, är det ju under bördan av andens dyra skatter, och denna bära de ej endast med tålamod, utan med innerligaste självhugnad. Fabeln talar om den blinde girigbuken, som, troende sig släpa på en guldklimp, saligt pustade under tyngden av en gråsten. Fabeln talar om åsnan, som kråmade sig under lasten av en gudabild, föremål för mängdens dyrkan. Men aktom oss för sårande och fjärran hämtade liknelser! Hållom oss utan vidare tal till det allmänna sakförhållande, att de unge, huru de än i början spjärnade mot skolfängslet, nu känna sig stolta över vad de fått sig inpluggat -- att de från höjden av den visdom, som kan upptornas ur propedeutiska fickböcker, skåda ned på världens gång och »objektivt» döma hennes ensidiga ävlan, vari de svårligen nedlåta sig att deltaga; att deras genom deklinerande och konjugerande uppdrivna förstånd, som från det nionde till framemot det tjugufemte året odlats inom fyra väggar, väl hägnat mot de villande företeelserna där utanför, ej mäktar annat än med jättepumpans dryga nedlåtande möta det vanliga människovettet, som, en ängens ört, får spira som det gitter och utdana sig som det

322

kan i strid med blåst och skurar, och tidigt har att väga sin kraft på egen stängel. Häpnom över den brådmogna klokskap dessa svenner röja vid utträdet ur lärosalen och inträdet i livet! Ihågkommande den horatianska varningen

Tu nisi ventis
Debes ludibrium, cave [1]

visa de intet av den sanna, den friska ungdomens förtröstansfulla eller övermodiga skaplynne, som älskar sticka ut på havet med livets farkost för att brottas med vind och böljor och, om görligt, upptäcka nya stränder, utan de hålla sig vackert tätt intill land, för att ju förr dess hellre smyga in i den trygga hamnen av ett prästgäll eller något annat kall, ju lugnare dess bättre. Onödigt tillägga, att de äro och förbliva vänner och försvarare av det uppfostringssätt, på vars grenar de blommat och mognat till ollon, och vilket de ha att tacka för den trevna omgärdning de vunnit för sin håg och sina syftemål.

Mina damer och herrar! I undren vart jag vill med detta tal. Ursäkten dess längd, men det är som så, att man icke utan en inledning lyfter foten till det viktiga steg jag nu tager, i det jag för er framställer

hr doktor Wagner.

Aktningsfulla bugningar! Valda uttryck, då man talar till denne lärdomens mönstergille man,

323

som själv lägger sitt tals mantel i ciceronianska veck! Är det er görligt fylla ordpåsen med hittegods ur latinske författare, så dess bättre inför denna i skolastmössa och styv akademisk kappa klädda skepnad, vars djupa förakt för hemmagjorda tankar mäter sig med vördnaden för dem, som låta hämta sig ur gamla kalvskinn och ha något namn på us till hemul och som århundradens lärde nött före honom. Jag kallade honom doktor; jag skulle kunnat kalla honom professor, ty när vi återfinna honom i andra delen av Goethes dikt, innehar han denna värdighet; han sysslar då med den brydsamma, men genom våra skolstadgar på sätt och vis lösta uppgiften att skapa en homunculus, det vill säga att på den lärda vägen, medels ett i deglar och retorter åtgjort mixtum compositum, alstra en människa. Hans senare öden äro mig okända; en folksaga mäler att f-n tog honom. Själv djärves jag gissa, att han lyktat som ecklesiastikminister, vilken gissning icke alldeles utestänger, men dock gör osannolikt, att folksagan kan ha någon grund! Men för närvarande är han »famulus» åt den frejdade professor Faust, d. v. s. ett slags hjälpreda i varjehanda smärre göromål, och åtnjuter i gengäld fri bostad, fri kost och hedern av professorns sällskap på lediga stunder.

Wagner prydes av alla de dygder, som alstra rosande kunskaps- och sedevitsord, »stipendier» och »diplomer» och därefter någon indräktig syssla i statens eller kyrkans tjänst. De flesta mödrar skulle yvas över en sådan son. Hans alma mater,

324

universitetet, gör det visserligen. Han är ett mönster av flit och ordentlighet och genomsyras av en skrå-anda, som låter varje utanför de boksyntes krets stående känna hela tyngden av lärdomens helgd. Alla hans rörelser, till och med den varmed han drager nattmössan över öronen, ha något drygt och värdigt uti sig. Detta har väl icke hindrat honom att under sina första studentår på »konvivier», motsvarande våra landskapssexor, dricka sig litet full; men det hände likväl aldrig i ungdomligt lättsinne; han gjorde det för att offra åt en vördnadsvärd sedvana, som ett blot åt den akademiska hävdens gudom; han gjorde det, emedan en liten överdrift vid slika tillfällen hör till ceremonielet, emedan det heter i en gammal latinsk studentsång: »gaudeamus igitur juvenes dum sumus». Och han underlät då aldrig att anföra Horatii antydan om den stränge gubben Katos bruk att någon gång genomvärma sig med druvans safter samt att med särskilt tonfall på nunc upprepa

Nunc est bibendum, nunc pede libero
Pulsanda tellus ...

Han vet, att till och med åt sin backiska yra giva färgen av gulnat pergament. Det timar någon gång, då han nödgas lämna kammaren, där han vid »flitens lampa» synar sina codices, att han på gatan möter och kommer i samtal med någon rådsherre eller annan medborgare, som lever med i stadens eller statens ärenden. Det liknar sig då till ett tankebyte i allmänna ämnen.

325

Medborgaren vill ogärna släppa tillfället ur händerna att höra en så vis mans omdömen i dagens spörsmål; hr Wagner, som icke sysslar med slikt och, sanningen att säga, har bättre reda på det gamla Abderas lagar än sitt eget lands och med allt sitt bokvett är okunnig om vad som sjuder i tidens barm, vill ej heller spilla ett så gynnsamt tillfälle att tröska med de höga talesätt han inlärt om »tidens yra», »folktyckets vindkast», »den flyktiga mängdens gunst», »partiernas ensidiga ävlan», »de råa massorna», »profanum vulgus», »hopens blinda lidelser» o. s. v., talesätt, med vilka han giver mannen en hum om den luftiga höjd, från vilken en lärd, som har latinska språklärans alla regler och undantag i huvudet, ser och dömer sådana saker.

Annars höra lustvandringar icke till hans svaga sida. Föreslå honom en utflykt i det gröna, och han invänder:

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus, såvida han icke får ledsaga doktor Faust, ty det ändrar saken.

Att gå, herr doktor, vid er sida
är mig en ära och en vinst.

Han visar sig då för folket bredvid en man, om vars undransvärda vetande ryktet har så mycket att förtälja, vars hjältemod och människokärlek alla minnas från den stora farsotens dagar, vars väsende är stämplat av en omedveten storhet, på samma gång som hans mörka panna och dystra blick ingiva känslan av något gåtfullt, nästan

326

hemskt. En sådan man gör, utan att vilja det, intryck på folket. Alla hattar lyftas, där han går fram -- och vid hans sida lunkar Wagner, solande sig i hans sken. Wagner äger, jämte andra framtidstryggande dygder, även den att nöja sig med lånat ljus, tills han kan hysa med eget. Han ser i folkets hyllning en gärd åt det skolastiska vetandet, och om han ej avundas Faust, så är det emedan han frossar på förhand av den ära, som en dag skall ägnas honom själv. Wagner, som alltid har till ögonmärke de yttre förmånerna av en hedrad ställning, förnimmer då till fullo, att nattvaket vid lampan har sin ljuva lön, att inpluggandet av skolastikens distinctiones och teologiens catenæ ej är spilld möda, och han utbrister:

Hur bröstet måste vidgas, store man,
då mängden visar er en sådan heder!
Den som av sina pund sig reder
en sådan vinst, hur lycklig han!
Man frågar, springer, tränges omkring eder,
föräldrar visa er för sina små;
vart ni må gå,
de ställa sig i leder,
i luften flyga hattarne,
ja, nära nog på knä man faller neder,
som komme själva venerabile.

Vår Wagner aktar underligt, att denna hyllning ej avlägsnat molnet från Fausts panna, och än underligare, att skapelsen, i vars rika fägring dennes själ försjunker, verkar vad hälsningar och bugningar ej mäktade. Vore Faust rimsmed och yrkade på att bli »poeta laureatus», då kunde

327

Wagner gissa, att hans herr förman, när han tyst och drömmande skådar den dalande solens härliga ljuslekar, bönfölle Febus Apollo om vankfria rim. Vore Faust målare, kunde Wagner fatta, att han i västerns strömoln letade efter någon god färgverkan, ägnad att åt hans dukar fånga lovord och köpare. Men nu är Faust varken det ena eller det andra. Wagner äger just den mån av ärelystnad, som varje klok fader bör älska att uppdaga hos en son, och tillika den själens torrhet, den inbillningskraftens vanmakt, som värnar en ung man mot menliga drömmar och irrfärder i det blå. Han var aldrig ämnad att avla något stort, och de formalistiska idrotterna ha till fullo snöpt hans ande. Dessutom hör skapelsens fägring till den företeelsevärld, över vilken Wagner är höjd, och det kostar på en vid nattrocken och den stoppade länstolen van studiosus att flacka omkring på berg och fält.

Blir vår Wagner en dag filosofie professor, så var viss att han ej skall utsätta sig för vådan att förföljas som kättare. Han syftar ej till bålet, utan, som det höves en stadgad man, till inkomster och utmärkelser. Så länge den ärvda, av kyrkan helgade föreställningskretsen har sådana att bjuda, skall han aldrig lyfta tåspetsen därutöver. För övrigt är han från början danad till -- ursäkta en jämförelse, som ej vill nedsätta honom eller någon annan! -- till en av dessa tåliga, verkligen vördnadsbjudande lärda åsnor, vilkas kall är att bära den pålastade lärdomsbördan till nästa håll, till nästa släktes råmärke, där hon är att avlasta på

328

en annan sådan åsnas breda rygg, och så allt framgent genom tiderna. Det finns i den mannen intet krut, som spränger i luften vare sig lärobyggnader eller statsbyggnader. Han är förutsedd att fostra andra Wagner-själar: att sålunda fortalstra det uråldriga och heliga brödralag av varelser, som, med kringstängd synkrets, utstakat mål och till sina gärningars mätesnöre den jordiska trevnaden, i alla tider varit den hejdande kraften, »det konserverande elementet» i vetenskapen och samhället, där i lugnare skiften deras dödtyngd och i stormiga deras ryggande skrämsel utgjort den nödiga motvikten till sanningstörstens och rättskänslans iver att hinna ett hägrande fjärran.