Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjelfbiografiska anteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
98
Broderande på en evig och grå halsremsa, domnade jag allt
mer och mer, det vill säga i mina lifligare krafter, i min
håg att lefva. Känslan af plåga domnade ej, deri blef med
hvarje dag skarpare, liksom frosten under en tilltagande
vinter. Lågan i min själ flämtade ångestfull och ville
blott ett - för alltid slockna. Mina systrar ledo med mig,
de ledo i mig och jag i dem. Under de gemensamma sorgerna
af vår utrikes resa hade vi först innerligt slutit oss
till hvarandra; under de gemensamma plågorna af vårt
husliga lif förenade vi oss ännu innerligare och i smärta
och tårar knöts det band, som intet kan göra innerligare,
som intet kan upplösa, och som nu är mitt lifs förnämsta
glädjekälla. År gick efter år förbi, allt förblef sig likt,
fysiska plågor, väckta af de inre, bemäktigade sig mig,
ett utslag betäckte mitt ansigte, mina ögon gulnade,
jag hade så till själ som till kropp en nästan beständig
känsla af det aldra djupaste obehag, en frost, en känsla
af att mögla. Jag fick en slags förskräckelse och afsky för
menniskors blickar, jag stod till mig sjelf och till dem i
ett missförhållande, som var mig odrägligt. Fruntimmers
lott i allmänhet och min egen särskildt syntes mig
ryslig. Jag sag dristighet och mod i malmernas blickar,
hörde dem gifva tankar och känslor luft, och jag var dömd
till tystnad, till intet lif. Jag kände mig vara född
med starka vingar, men kände äfven att de voro stäckta
och trodde att de alltid skulle så bli. Jag sag mig väcka
obehag och motbjudighet hos andra, och kände att det ej
kunde vara annorlunda; ty jag var ju missbelåten med mig
sjelf, med både min yttre och min inre varelse. En viss
inre storhet väcktes dock hos mig under detta lidande. Min
blick trängde djupt ned i det menskliga lifvets nattliga
mysterier, jag förstod allt hvad lidande heter, och i mitt
eget, i alla olyckligas namn upphof jag ett smärtfullt,
knöt ande rop till stjernorna.
Min kind var blek, en långsam bitter tår
Rann der. – Mitt hjerta, till förtviflan nära,
Såg lidandet, som ett omätligt sår,
Guds hela sköna skapelse förtära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
