Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Ch. B-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Jag kunde ha allehanda smått och roligt att berätta dig,
men jag har nu ej tankar, bläck eller penna för mer än
ett ämne. Hvarför har ej posten vingar? Skrif snart och
utförligt.
Härom aftonen hörde mamma hos Franzéns talas om min
lilla bok, hvilken man tyckte mycket om och öfver hvars
författarinna man gjorde allehanda gissningar.
Stockholm den 30 Juni 1829.
Förlorad i det omätliga klagade en dunkel atom öfver sitt
intet. Hvarför blef jag till, knotade han, om, bland allt
hvad som lefver, rör sig och verkar, endast jag skulle
känna plågan af min betydelselöshet. Ack! vore jag blott
en daggdroppe, som ur molnet föll ned att vederqvicka
jordens blommor! Vore jag en partikel af den friska källans
vatten, som välgörande kunde njutas af jordens ädlaste
son, menniskan, eller en vindfläkt, som på Skaparens vink
flög att svalka en försmäktande pilgrims hjessa, eller en
blomsterånga, som, lifgifvande och ljuf, förlorade sig i
luften, hvilken den förädlat - vore jag blott i ett enda
ögonblick af mitt dunkla lif för någon en välsignelse -
då skulle jag välsigna mitt upphof. Så klagade atomen.
Klar sken solen öfver jorden, lifvande allt och prisad
af allt. Böljan smekte lekande stranden, hvars blommor
tacksamt böjde sig öfver dess friska flod och läto i dess
djup sina leende bilder stråla. Frisk och munter for
vinden mellan blommor och löf. Afton kom. Daggen föll
öfver jorden, som till tackoffer sände oändligt ljufva
ångor upp mot den mildrika himlen. Stilla utdelade naturen
sina välgerningar. Ingen och intet behöfde eller saknade
atomen. Atomen kände det, och i dyster tomhet tyckte han
sitt lif småningom slockna eller sjunka som skymning i
natt. Och natt hvilade öfver atomen; han kände likväl sitt
djupare mörker. Då sväfvade fram på morgonrodnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
