Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till biskop Franzén. V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
243
fullt begrepp örn Gud och lifvet, men ändå till ett evigt,
ett, som ej motsäger sig sjelft, ett, der förnuftet i
menniskan (det är ju Guds ljus i henne?) må komma till
klarhet och försoning med Guds förnuft och till att i full
klarhet och fröjd erkänna detta och – ödmjuka sig.
Och du, min goda farbror, måste häraf klarare inse
den tanke, jag haft i min själ, när jag yttrat
i «Morgonväkterna» att för mensklighetens djupare
försoning med Gud och framåt-gående till förädling fordras,
framförallt i närvarande tid, en – djupare försoning med
bibeln. Men bibeln sjelf kan och skall gifva denna. Det
andliga lif, som der finnes, är, liksom kristendomen sjelf,
en ström – «genom hvilken ett lejon kan simma och ett lam
kan gå».
Många irringar och felsteg af menskliga förnuftet utmärka
redan nog och komma än vidare att utmärka dess väg upp
mot ljuset. Ack! all utveckling på jorden är full af
sådana. Men – hafva vi icke äfven här framför oss, inom
oss, den gode Herren, som icke blott är vägen, men äfven
ljuset, och som, när han gifvit sig åt oss, äfven har
gifvit oss allt med sig, icke blott Guds kärlek, men äfven
Guds förnuft, med ett ord, Guds fullhet. Derföre säger
ju Paulus: «Anden utransakar allt, ja ock Guds djuphet»,
men med Guds Anda.
Mitt bref växer till volym; men – jag har känt en lättnad
af att få tala inför dig. Måtte du ej hafva ledsnat vid
att lyssna till mig. Tänk blott, att jag gerna ville bli
förstådd af dig. Andra, som vilja missförstå mig, må gerna
det göra.
Jag finner i ditt bref ord, med hvilka du söker från
mitt sinne taga bort taggen af några mina recensenters
törne, och jag kysser den kristligt milda handen, som
så kärleksfullt vill det. Detta bemödande är så helande,
så ljuft att kännas vid.
Det vore affectation att förneka, att jag blifvit smärtsamt
rörd af åtskilligt i de anfall, som riktats mot mig och min
skrift; men sanning är det, att denna känsla icke räckt
länge och icke trängt djupt. Jag bär inom mig något, som
styrker och upplyfter mig – ja, jag tror sannerligen ej,
att jag skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
