Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina onda andar, kraft att förkunna frihetens evangelium
i eviga lagars namn. Frukta dig ej, du lilla folk! det
är din herres vilja att sätta dig öfver många rika och
stora. Träd fram att undfå din faders välsignelse!»
Tillbedjande böjde hon sig inför den evige. Gyllene moln
kringhvärfde henne och harpor klingade. Jag måste betäcka
mina bländade ögon; men de gräto i lycksalighet; ty den
välsignade – hon var min moder.
När jag åter såg upp, skådade jag ånyo himmelska
härskaror i rymden, och en annan gestalt flöt praktfull
upp ur molnhafvet. Hon var ståtlig och skön såsom en
drottning, hennes kläder lyste af guld, men dragen af
mörka lidelser plöjde hennes anlete och fördystrade hennes
panna. Blicken var dock stadig och öppen såsom af ett
stort medvetande. Hon såg lugnt emot thronen och tillbad
under det hon gick fram.
Den himmelska chören sjöng:
«Stora hafva hennes synder varit; men hon har afsvurit
dem vid den heliges fot. Hon har svurit hans fana, som
gick ur Gudomsskötet för att säga åt jordens barn: «I
ären alla bröder och Gud är eder fader.» – Hon har brutit
sina fångars bojor, och kärlekens gerningar ha utplånat
grymhetens spår. Derföre skola hennes synder varda henne
tillgifne och hon skall upplefva herrliga dagar och stiga
från den ena klarheten till den andra.»
Och medan de sjöngo och den besjungna framgick mot thronen
förklarades äfven hennes anlete af klarheten, mot hvilken
hon gick, och fårorna i hennes panna blefvo såsom strimmor
af ljus.
En stund gick om och jag hörde åter den ropandes röst:
«Du, det yngsta af de stora folken på jorden, du,
budbärerska af Herrens sista ord till menskoslägtet!
– stig upp, träd fram inför din domare!»
Och jag såg liksom en grönskande höjd uppstiga öfver
molnhafvet och på den uppträdde en skepnad – o huru
herrlig! Ungdom och skönhet och kraft utmärkte hennes
väsen, hoppets morgonrodnad lågade på kinderna och i de
sköna, lifs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
