Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En violette, funnen i Stockholm 1827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligt utseende, satt vid hennes sida och höll hennes
hand emellan sina händer. Framför den gamla låg en ung
flicka på knä och grät. Hon var af ungefär samma ålder
som gossen, hennes bror. Jag var något förundrad öfver
hvad jag sag, men som jag ej tycker om öfverflödigt
frågande, så underrättade jag mig blott om den sjukas
tillstånd. Hon orkade sjelf ej stort tala, utan den
unga frun sökte, med ett synbarligen beklämdt hjerta,
göra reda för sjukdomen. Jag förordnade något, talade,
efter min vana, ej många ord och tog, i det jag gick
ut, en pris snus, tviflande i mitt sinne storligen på
läkemedels kraft öfver en varelse, som ålderdom, fattigdom
och sjukdom förde fram emot döden. Och om, tänkte jag,
jag än kunde denna gång rädda henne, så vore det väl ingen
stor välgerning jag dermed gjorde henne. Att ännu några år
stappla bekymmersamt fram för att förtjena ett bekymmersamt
bröd och slutligen dö på en halmbädd, – det är ej värdt
ett rhabarberpulver. För de gamla och fattiga är döden
en tröstande engel, för hvilken doktorerna ej borde stå
i vägen. Ofta hjelpa deras medikamenter ej till annat,
än att låta den stackars patienten åter smaka hvad som är
bittrare än de alla – lifvet. Under detta lilla samtal med
mig sjelf stod jag ännu qvar i förstugan och förstörde med
min käpp en spindelväf, tvänne förtviflade flugor till
förlossning, hvilka visade sin tacksamhet derför genom
att icke lemna min näsa i fred.
Nu märkte jag, att den unga frun hade följt efter
mig. «Bästa herr doktor!» sade hon, med darrande röst och
hopknäppta händer, «förlåt, – men – om Ni visste hvilket
lif det gäller – skulle Ni använda all er konst, alla edra
bemödanden.» – Ett menniskolif, min fru, svarade jag,
är alltid dyrbart; min konst är ej allsmäktig, men mina
bemödanden lika för alla. – Hon såg ut som hon ej rätt
trodde mig, och i sanning kände jag några små stickningar i
mitt samvete; jag mumlade något om att det skulle fägna mig
få höra hvad som närmare rörde den sjuka. Frun öppnade en
dörr på motsatta sidan och sade med säkrare röst: «Vill
Ni vara god att stiga in ett ögonblick; det skall Ni ej
ångra – jag vill göra er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
