Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Ellina följde utföre några trappsteg och ned i den
lilla gröna «snipan», gossarnes båt, «Nordstjernan»,
som nu vid Axels årtag flög lätt och snabbt öfver de
sakta hvälfvande vågorna. Tysta sutto de båda, Ellina
med nedslagna, tårtyngda ögonlock; men hon kände att
Axels blick hvilade på henne och hennes hjerta slog i
en spänd väntan. Det dröjde ej länge förr än de voro
framme vid en liten klipp-ö, högre än de andra små
öarne, hvarmed skärgården är besådd. En hög granitvägg
utgjorde dess skydd mot norr och öster och samlade i söder
solens strålar. Naturen sjelf hade i berget huggit ut en
«causeuse», ett säte för tvänne personer, hvilket Axel
gjort ännu beqvämare och hvaromkring han ledt den yppigt
växande murgrönan och kaprifolium. Detta hade skett under
hans kärleks första tid och han hade ofta fört sin unga
hustru dit. Mången mörk afton, då hafvet lyste och vinden
h viskade stilla, hade de sutit der, sprakat kärleksord
och kastat förhoppningsfulla, ljusa blickar öfver kommande
dagar, under det att fästningens fyr utbredde sin blänkande
stråle Öfver de stigande och sjunkande böljorna.
Det var en mycket lång tid sedan de voro der .tillsänt
mans, många år!
Kaprifolii-rankorna och murgrönan växte friska såsom förr,
men de hängde förvildade omkring i saknad af en vårdande
hand.
Måkarne sutto nu åter sida vid sida med det vida
hafvet omkring dem, från hvilket milda vindar
kommo svepande i det de tycktes hviska: tala! tala!
=
Och Axel talade i det han drog sin hustru närmare intill
sig. ((Ellina» -*. sade han - «hvad är det, som är förbi,
förbi för alltid ?»
O, den rösten! Den var såsom i de första sköna
tiderna. Tjugo förflutna år rullade med hast fram för
Ellina s själ. Hon lutade sin panna mot Axels skuldra och
svarade blott: «Axel, fråga ej!» men hon kände att han
hade läst i hennes hjerta, och tillade sakta: «du vet det».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
