Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örninnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
På furaris gren satt örninnan med blodigt bröst och en
tår i det slocknande ögat. «Väl mig.,» hviskade hon,
«att örninnan får dö obeklagad och utan vittnen.»
Då hörde hon dufvan så kuttra för sina ungar: «Mina
döttrar! gören ej som Örninnan! Den stolta och dåraktiga
blir visst bränd på sin färd. Elifven hemma i er dal,
i edra fredade bon och J skolen lefva i många, många år.»
«Jag har felat!» sade örninnan (men stolt svällde hjertat
under såret); «jag har felat i ungdomligt öfvermod och är
straffad. Men stilla skall jag bära mitt öde. Vare andra
lyckligare! Jag klagar ej. Solen har jag dock skådat
närmare.»
«Klä-hvitt, klä-hvitt!» skreko ugglorna gällt.
«Klä-hvitt!» upprepade starar och papegojor.
«Det går bra, det går bra!» sjöngo gäckande vildgässens
flock, susande fram öfver skogen.
«Jag dör,» sade örninnan med slocknande kraft, «jag dör;
men––––solen har jag dock skådat närmare. Väl mig!»
Och från grenen der hon satt, föll hon ned på ljungen med
utsträckta vingar, och var ej mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
