Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanen och Romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hade icke jag en tid varit så roman-förhexad, att jag,
hvarje gång jag for till kyrkan, hemligen väntade att
under vägen blifva enleverad! Nej, nej, för allt i verlden,
inga, inga romaner mer, bort med alla sådana.
Så ropade jag; men i samma stund sag jag mot mig uppresa
sig, tyst och fruktansvärd, romanernas stora här. Från
England, från Frankrike, från Tyskland, från Danmark, från
Norra Amerika, ja från sjelfva Kina (hvars långa roman: de
två fastmörna mamsell Li och mamsell Lo man väl svårligen
kan lofprisa utan att vara kines eller Abel-Eemusat *),
och äfven ur skötet af mitt eget fädernesland sag jag
denna här uppstå, samlas, bildande en armé af millioner,
billioner, trilli-oner volymer. De tågade ut mot mig och
jag hörde dem orda med stort dån:
Se i oss en makt på jorden: vi äro väldiga under solen,
medborgare i alla upplysta länder, älskade af alla upplysta
folk, hemma i alla upplysta folks upplysta hem, med vänskap
omfattade af gamla och unga, af professorer och studenter,
af sjuttioåriga matronor och sjutton års flickor. Med alla
dessa måste den bereda sig på att strida, som vill draga
ut i strid mot oss.
Hvilken förfärlig utsigt, tillräcklig att låta sjelfva
Napoleon retirera!^ Och jag då, min dverg! Måste jag icke
obe-tingadt sträcka gevär, bekänna mig öfvervunnen? Eller
skall jag, såsom en annan Carl den tolfte, slåss
med turkarne (romanerna få för tillfället föreställa
turkarne, som dock, tror jag, äro oskyldiga till allt
romanskrifvande) och vinna odödlig ära i sjelfva mitt
nederlag? Det är också en utsigt, som kan inge mod. Det
kunde gå an; men det aldra värsta är att - ja, jag känner
det - att jag måste slåss också med mig sjelf.
Jag har nemligen en inbiten tro, att hvad som en lång
tid starkt sysselsatt menniskoslägtet, det har någon
reson för sig, något förnuftigt i sig, något, som hänger
ihop med något evigt sannt och förnuftigt. Och som nu
menniskoslägtet sedan
*) Ofversättaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
