Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barnets bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
lofvade endast vilkorligt. Så länge man ej frågade
honom, skulle han tiga. Men om frun upptäckte olyckan och
ville veta orsaken dertill, ansåg han sin pligt vara att
säga det.
Med outsäglig ångest lyssnade jag nu hvarje dag, och i
synnerhet hvarje söndag till matorderna, som min mor gaf,
darrande att få höra det förfärliga ordet: kål. Under tre
veckors tid yttrades det icke och jag hade börjat lugna
mig, då jag en söndagsmorgon får höra min mor säga till
kokerskan: Vi skola väl ha kål en gång. Jag tänker vi taga
den i dag. Kyrfveln bör vid denna tid vara tillräckligt
vuxen. - -
Mera hörde jag icke. Utom mig af ångest sprang jag ned
i trädgården; jag var nära förtviflan. Äter tog jag
min tillflykt till min bönpall, och der höjdes nu så
brinnande böner om räddning, som väl någonsin gått ifrån
barnaläppar. Efter att länge hafva så bedit, steg jag upp,
sägande i en dyster sinnesstämning: <»Nu vill jag väl se
om det är någon kraft i bönen och om den förmår något till
vår hjelp.» - Och med hastiga steg skyndade jag till den
olyckliga bänken, som det förut under hela denna tid ej
fallit mig in att besöka. Jag kom dit; med högt klappande
hjerta kastade jag på den en rädd forskande blick, och
se! en frodig kyrfvelplanta stod grönskande en half aln
öfver jorden på samma ställe, der den förra stått. Min
öfverraskning och min glädje kunna ej beskrifvas. Det
var den qvarlemnade roten, som hade skjutit upp detta
skott. Saken lät helt naturligt förklara sig; men på mig
gjorde den ett outplånligt intryck. Och det blef mig sedan
icke svårt att följa den förmaning, som min fär gaf mig
många år efteråt, då jag lemnade fädernehemmet för att
såsom officer göra mitt inträde i stora verlden. «Eramför
allt,» sade han, «glöm icke bönen, låt den vare det första
och det sista af din dag; ty huru våra öden än må skifta -
till den återkommer man alltid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
